Aptrist!

Ja, den här bloggen lever just nu på sparlåga. Det har sin förklaring i att det har varit oerhört mycket att göra både på jobbet och i de förtroendeuppdrag jag uppehåller. Det har varit avrapportering och uppstart om vartannat blandat med diskussioner, möten, strategiska samtal och överväganden till höger och vänster. The show must go on är ändå ambitionen, men det har blivit bloggen, teologistudierna och debattskrivandet som fått ge vika. Det är trist, men det är sanningen. Dygnet har 24 timmar hur mycket man än vill att det ska ha fler. Det är den tid vi har att hantera.

Jag måste erkänna att jag någon gång, eller några för att tala riktig sanning, har tänkt att jag skulle behöva hoppa av det där ekorrhjulet ett tag, ett hjul som snurrat allt snabbare och allt mer hysteriskt sedan slutet av november. Inte hade jag tanken på att det skulle bli på det här sättet, men en paus har jag nu fått. Den pausen gör att jag kan sitta vid datorn och blogga, visserligen inte lika snabbt som vanligt utan ungefär i halva hastigheten, men ändå.

Jag halkade nämligen i fredags eftermiddag här ute på vår egen bostadsrättsförenings parkering på väg till ICA för att handla lite inför fredagskvällens planer och landade väldigt oturligt på vänster axel. Det gjorde rejält ont. Den planerade festfredagen blev till hämtpizza och TV. Tack och lov att jag har en förstående äkta hälft som fixar och donar när jag bara ligger och gråter...  Efter att ha väntat i ett dygn på att det skulle bli bättre så fick jag ändå åka till sjukhusets akutmottagning för att kolla upp det. Det besöket tog fem timmar. Man var ju inte den enda ortopedpatienten direkt, och vem hade trott det i detta vinterväder? Röntgenundersökning gjordes och gav till resultat att fraktur kunde uteslutas. Det var skönt! Men ont gör det ändå. Nu får jag vänta och se om smärtan lägger sig och rörligheten förbättras eller om det kan behövas operation för att lappa ihop mjukdelarna. Just nu har jag alltså en brukbar högerarm men vänsterarmen hänger som ett onödigt bortskämt bihang och skriker vid minsta rörelse. Så får det vara ett tag fram till dess att jag fått göra återbesök på ortopeden och jag kan börja med sjukgymnastik. Den sistnämnda mottagningen ringde faktiskt redan idag på förmiddagen för att kolla läget. Det kallar jag snabb uppföljning!

En sak jag har lärt mig under helgen är att det mesta man företar sig kräver två händer. Har ni försökt hyvla ost med en hand till exempel? Eller knäppa en BH? En sådan får jag helt enkelt klara mig utan. Att försöka få på sig en ytterjacka med en arm i mitella är också en omöjlighet, så det är husarrest som gäller. Jag har också lärt mig att alla frisyrer kräver två händer. Alltså har goe maken fått serva där också. Annars hade jag ätit lika mycket hår som fil vid frukosten. Tvätta håret går däremot med en hand även om det tar tid.

Ja, jag måste ta det lugnt nu och typ göra ingenting, det som jag har längtat efter MEN INTE SÅ HÄR!!! DET ÄR APTRIST!!! Jag läser lite, kollar lite på TV, surfar på nätet och har tråkigt. Jag lyckades vispa pulvermos och steka två sojakorvar till middag. Sådana går att dela i småbitar med en gaffel. De enda jag umgås med dagtid är kompisarna på bilden nedan. Deras intresse av att höra mina klagovisor är väl en aning begränsat, men de ser inte ut att somna i varje fall (med något undantag som ni ser).

Nej, det här är inte alls roligt, men som själasörjaren så klokt menade idag: "Nu är det läge att vara sträng här. Ju mer stillhet, desto snabbare läkning!" Men det är svårt, APSVÅRT, speciellt när man vet att det finns en massa viktiga saker att göra, som att sätta kommunlista, starta kurser, leta föreläsare och cirkelledare, utveckla interna processer av olika slag och att få sjunga med kören. Inte ens spelningen i kyrkan kunde jag klara av igår, den som jag sett fram emot så länge, men jag inser ju samtidigt att det hade sett otroligt löjligt ut med en kantor utan fungerande vänsterarm för att nu inte tala om hur det hade låtit.

The show must go on,.. Javisst, men nu blir det utan mig ett tag. Har jag tur så har goe maken, han med alla  oanade talangerna på frisörområdet, hunnit fixa fram filmen Sameblod till mig att se under morgondagen. Det ser jag trots allt fram emot!

Och en sak till: Det är inte synd om mig. Sett i ett universellt perspektiv så har jag det bra. Jag överlever. Jag har tak över huvudet, mat i kylskåpet och möbler att både ligga och sitta i. Det finns så oerhört ,ånga som har det så grisigt mycket sämre. Det är viktigt att påminna sig om det när man är nära att förfalla till självömkan. Jag har det oförskämt bra, och det ska jag vara tacksam för.

Ytterligare en sak: Jag KAN både brygga och dricka kaffe, bara goe maken fyller på kaffeburken! Alltså går det utmärkt att komma förbi på en fika, förutsatt att ni står ut med att jag inte är i riktigt presentabelt skick utseendemässigt och att ni får hyvla osten själva. Välkomna!