onsdag, april 25, 2018

Dags för en hållbar utveckling av äldreomsorgen!

Insändare införd i Östra Småland den 26 april 2018
Det är ganska frapperande att se hur bilden av äldreomsorgen i Kalmar varierar mellan olika perspektiv. Från ansvariga politiker i kommun- och förvaltningsledning hörs lovord över egna framgångar och satsningar medan personal på golvet slår larm om dåliga scheman och otillräcklig bemanning. Jag säger inte att något av perspektiven är fel, men jag kan inte låta bli att reflektera över dels att man ser helt olika saker beroende på var man befinner sig, dels förundra mig över att dagens kommunledning får välja vad man ser utan att bli ifrågasatt.

Jag har själv befunnit mig på båda positionerna samt dessutom varit nära anhörig till brukare inom äldreomsorgen. Jag har varit med om att ta riktigt tuffa beslut när budskapet har varit tydligt och enkelt, nämligen att den stränga budgetdisciplinen måste hållas uppe. Det var ungefär där jag tappade en stor del av tilliten till en kommunledning som vägrar att se verkligheten men som är mest mån om att själv framstå i god dager. Jag har också sett vad konsekvenserna blir när omtalade förbättringar mer består av ett glittrigt yttre än ett genuint förbättrat innehåll.

Tyvärr så fortsätter den här trenden. Man bygger nya äldreboenden men bemannar med hjälp av delade turer. Äldre dementa får se alltför många nya ansikten i omsorgen och det försvårar möjligheten till en vettig och trygg livskvalitet. Personalen vittnar om arbetsvillkor som för tankarna till tiden för min födelse snarare än 2000-talet. Ändå så hävdar Kalmars politiker att man satsar.
Jag nöjer mig inte med dagens politikers världsfrånvända sätt att sköta äldreomsorgen. Det är orimligt att personalens och brukarnas perspektiv förbises och viftas bort till förmån för cynisk röstfisketaktik inför valet. Förmågan att lyssna bör uppvärderas, och en god idé vore att verkligen lyssna på rösterna från den stora personalstyrkan, mest bestående av kvinnor, som lever i verksamheten varje arbetsdag. Det är så man på allvar kan bygga verklig kvalitet som håller i längden. Det är så man gör när man är feminist i praktiken och det är så man måste driva en aktiv politik såväl i majoritet som i opposition om man vill mer än att bara fiska röster.

Kalmars äldre har rätt till en god och prioriterad äldreomsorg utförd av anställda som känner att de har möjlighet att göra sitt bästa. En sådan är långt mer värd än det lull-lull som idag levereras från ansvariga politiker!
Birgitta Axelsson Edström 
Talesperson och kandidat till kommunfullmäktige för Feministiskt initiativ Kalmar 

söndag, april 22, 2018

Helgen är snart över och en ny vecka ska börja...

Några av de fenomen man träffar på i Kirseberg...

Emmy väntar på pastalunch på Malmö Central.

En pratstund i solskenet mor och dotter
emellan strax innan tåget skulle gå norrut.
Då börjar helgen lida mot sitt slut. Jag har tillbringat den i Malmö för att umgås lite med dotter Emmy och hennes sambo Charlie. Det var mysigt trots att Malmö visade sig från sin allra soligaste sida. Vi har shoppat runt lite, ätit gott och umgåtts i största allmänhet. Medan goe liberalen är på liberala partiaktiviteter så passade det ju extra bra att fly Kalmar för en helg söderut, speciellt med tanke på att det finns en hel del saker jag inte klarar av på egen hand för tillfället. Det gäller t ex att ta hand om håret. Där behövs någon med två brukbara armar, och det har inte jag. Detsamma gäller ju städningen hemmavid, en aktivitet som verkligen ligger på sparlåga när jag inte kan och goe maken inte hinner. Då är det skönt att fly från de hånleende dammråttorna och slippa se dem ett par dagar. Ändå är jag nu extremt rörlig i förhållande till hur jag kommer att vara från torsdagen i veckan som kommer. Då blir det verkligen den enarmade banditen som tar över. Det gäller att vänja sig, för den figuren kommer att stanna här ett bra tag.

Hur som helst, vi har en konsert i Algutsrum på Öland inplanerad. På något sätt ska vi klara av den. Läs mer om den på himla söta 24Kalmars websida här. Efter all den planeringen och de repetitionerna och med tanke på hur mycket de insamlade medlen till Operation Smile kan innebära för barn som idag saknar både framtid, liv och hopp så måste jag ju genomföra den. Det blir en utmaning utöver det vanliga. Två körledare och dirigenter (av totalt tre) som tillsammans har att hantera en höftoperation och en axeloperation har nog upplevt enklare konserter, men kanske inte mer angelägna. Vi kommer att göra vårt bästa, om det så är det enda vi kommer att kunna göra den dagen. Kom och lyssna, välkomna våren och kärleken, sjung med och bidra till Operation Smile med din biljett! Du kommer att få mycket mer tillbaka, det vet jag även om jag bara kan jobba med en arm och Lage inte kan bruka sina båda ben optimalt. Körerna med solister och komp skapar musik för full hals ändå!

Våren är här. Temperaturen har gått upp alldeles för snabbt för min smak. Det är såväl politiskt som kulturellt inkorrekt att säga så, men så är det i alla fall. Det handlar mest om att försöka stå ut med det faktum att vi under de kommande månaderna kommer att få uppleva en stadig utetemperaturuppgång och att den stora obarmhärtiga lampan på himlen sannolikt kommer att visa sig mer och mer. En sommar som 2017 års version vore en nåd att stilla be om, men den turen har vi nog inte två år i rad.

Sådan är jag, men vänta bara, jag kommer igen. Till hösten, när ni andra huttrande och svärande kryper in under filtarna och förbannar mörkret, kylan och snön, då blommar jag upp igen! Tills dess så kommer jag att tolerera era lovsånger och hurrarop över vitsippor, gullvivor, solstrålar och blommande äppelträd. Ni får hålla på med era njutningar, men förvänta er inget stöd från mig. Jag bidar min tid och hoppas att jag får möta den i sinom tid med två brukbara armar och ett hjärta fullt av sång och kärlek. ;-)

måndag, april 16, 2018

Om våren och kärleken!



De tre körerna Gärdslösa kammarkör, Badrumskören och Vox Communis genomför i vår för tredje gången en gemensam välgörenhetskonsert. I år står den musikvänliga Algutsrums kyrka som spellokal tisdagen den 8 maj.


-Det blir en härlig kväll, precis som vi är vana vid från föregående år. Vi bjuder på variationsrik körmusik fylld av glädje och med en entusiasm som vi hoppas smittar av sig ordentligt till publiken! Självklart kommer alla i publiken att få vara med och sjunga. Det här är inga vanliga konserter, det är något utöver det vanliga, säger de tre körledarna Ingegärd Cafourek (Gärdslösa kammarkör), Birgitta Axelsson Edström (Vox Communis) och Lage Olsson (Badrumskören).

Till sin hjälp har körerna högklassiskt ackompanjemang i musikerna Attila Gracza, Christer Svensson, Tore W Nilsson och Åke Eklund.

All behållning går i år till Operation Smile, en internationell hjälporganisation som bildades i USA 1982 och i Sverige 2010. Totalt finns mer än 5 000 medicinska volontärer från 80 olika länder varav cirka 200 i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Operation Smile har för närvarande uppdragsverksamhet i närmare 40 länder. Tack vare generösa givare, däribland privatpersoner, föreningar och företag, har Operation Smile hittills genomfört över 250 000 operationer i Afrika, Asien och Latinamerika. Varje operation förändrar ett barns liv för alltid.

Organisationens vision är att inget barn i världen, som fötts med en behandlingsbar ansiktsmissbildning, ska kränkas eller tvingas leva undangömt. Tack vare medicinska volontärer, som delar med sig av sin tid och sin kunskap, kan barn i utvecklingsländer erbjudas operation utan kostnad för deras familjer.

-Det här är ett arbete som vi gärna bidrar till. Att göra konserter tillsammans och samtidigt se till att stödja Operation Smile gör musiken ännu mer meningsfull. Det är inte bara dubbel glädje utan så mycket mer, avslutar Ingegärd, Birgitta och Lage medan de hälsar alla varmt välkomna till en musikupplevelse i flera dimensioner.

Entrépriset är 150 kr och konserten börjar kl 19.
För mer information, kontakta Ingegärd Cafourek tel 070-5894514, Birgitta Axelsson Edström tel 0766-267366 birgitta.axelsson.edstrom@gmail.com eller Lage Olsson tel 070-8461721.

söndag, april 15, 2018

Dags för vårkonsert!



Boka in tid och plats: 
Tisdagen den 8 maj kl 19 i Algutsrums kyrka! 

Då sjunger vi för våren och kärleken igen, denna gång till förmån för Operation Smile. 

Varmt välkomna denna kväll då Du får en helkväll med glädjefylld och variationsrik körmusik där Du får sjunga med hur mycket Du vill! Dessutom bidrar just Du till fler leenden i världen och ger många barn möjligheten till liv.
Mer info kommer!

fredag, april 06, 2018

Nu kör vi!

Nu börjar det bli allvar. Listan är inlämnad och valsedlar är beställda. Nu mobiliserar vi för en välbehövlig förändring av den ytliga politiska leken i Kalmar kommun. Det är dags att gå upp ur sandlådan och använda spadarna till annat än att tycka synd om sig själv i oppositionsrollen eller kasta sand på motståndare som vågar göra annat än att säga JA och AMEN till allt som (S)torebror säger. Här kommer vi och vi vet vad vi vill!

Mod och massor av vilja krävs när man saknar finansiella resurser och är beredd att kasta sig ut i en hänsynslös valrörelse. Jag är stolt över att få vara med och utmana ett system (som verkligen behöver granskas i sömmarna) tillsammans med människor som vågar och vill.

Nu kör vi! 💕

onsdag, april 04, 2018

Fortfarande intressant för media?

Om den viktiga lärdomen att kunna skilja på sak och person och inte placera sig själv i de lättkränktas rike. Prinsessan på ärten-mentaliteten göre sig icke besvär 😉
 
 
Läs mer här.

tisdag, april 03, 2018

Arbetstidsförkortning NU!


Debattartikel i Barometern 3 april 2018
Linda Fleetwood (V) undrar vad man väntar på i frågan om att förkorta normalarbetstiden. Det undrar vi också.

I över fyrtio år har normen för den svenska arbetsveckan varit 40 timmar. Samtidigt som teknikutvecklingen går framåt arbetar vi i realiteten alltmer. Stressen ökar liksom den psykiska ohälsan. Den traditionella synen på arbetstid måste ifrågasättas och ses i ett större sammanhang. Vill vi ha ett hållbart samhälle är en generell arbetstidsförkortning till 30 timmars arbetsvecka ett viktigt steg. Sex timmars arbetsdag har positiva effekter på människors möjligheter att nå bättre fysisk och psykisk hälsa. Den leder även till välfärdsvinster eftersom folkhälsan skulle förbättras, sjukskrivningarna gå ner och utbrändheten minska.

En kortare arbetsvecka ger fler vinster. Dels kan fler dela på jobben, vilket i sin tur leder till minskade kostnader för arbetslöshet. Dels bryter en förkortad arbetsvecka deltidsfällan som gör att kvinnor går ner i arbetstid för att hinna med livet. Med en arbetstidsförkortning blir det enklare att dela på hushållsarbetet. Barn och föräldrar får mer tid med varandra, ungdomar kan få ökad tillgång till vuxna och det skapas större utrymme för alla att delta aktivt i samhällslivet.

Vi måste också gå ner i arbetstid för miljöns skull. En kortare arbetstid är avgörande för en klimatomställning. Mer tid utanför arbetet leder till en mer hållbar livsstil.

Motståndare till arbetstidsförkortning talar gärna om kostnader, men bortser från de samhällsekonomiska vinster som kommer av att vi arbetar mindre. I själva verket skulle reformen till stor del betala sig själv genom minskade sjukskrivningar och bättre hälsa.

Vi i Feministiskt initiativ arbetar för att få tillräckligt stöd för att komma in i parlamenten för att påverka på riktigt. Vi ser med spänning och entusiasm fram emot den dagen! Vänsterpartiet som sitter i majoritet i landstinget har ingen som helst anledning att vänta utan kan lägga förslagen och driva arbetet redan nu. Varför de inte gör det är en gåta för oss, men visst är det konstigt att Linda Fleetwood (V) känner likadant?

Birgitta Axelsson Edström
Andrea Berg
Feministiskt initiativ Kalmar


måndag, april 02, 2018

Segla vidare!


Om lite drygt en vecka håller Byteatern Kalmar Länsteater årsmöte inför 2018. Det blir sedvanliga årsmötesförhandlingar med bland annat redovisning av verksamheten 2017 och val av föreningens funktionärer. Jag har varit ordförande sedan årsmötet 2013. Det har blivit fem händelserika år. Nu väljer jag, efter många och långa funderingar, att inte kandidera igen.
Teatern har under de gångna åren utvecklats på en rad områden. Jag är mycket stolt över vad jag har fått vara med om att uppnå tillsammans med våra drivna ledare. Bygget av en ny teater är i full fart (dock på en annan plats än den vi såg framför oss när jag tillträdde 2013 men det kommer att bli bra ändå att vara granne med universitetsområdet) och de offentliga anslagen från Landstinget i Kalmar län har uppräknats helt i enlighet med den utvecklingsplan vi har jobbat fram. Det är en rejäl samhällelig satsning på länsteatern som vi ser, och min förhoppning är att teatern ska kunna utnyttja den satsningen på allra bästa sätt genom att utföra sitt uppdrag med ännu högre kvalitet än idag. Prioriteringen måste ligga på den pedagogiska verksamheten samt på att nå barn och ungdomar och ge dem tillgång till högkvalitativ scenkonst som vidgar deras horisonter i flera perspektiv. Om man håller siktet inställt på framtiden och om man beaktar den kontext som man måste verka i så kan teatern expandera, utvecklas och blomstra på nya och oanade sätt. Om det är jag övertygad.
Men, nu lämnar jag alltså teatern och mina förhoppningar kommer inte längre att ha någon betydelse. Nu blir det andra som får ta över. Manegen är sannerligen krattad för framgång om vi ser på förutsättningarna!
För min del känns det  helt rätt att kliva av nu. Jag har i själva verket inte så stora möjligheter att göra på annat sätt. Det kommer att krävas en hel del arbete framöver med den nystart som ett nytt hus och ökade anslag medför, och tiden till det känner jag att jag inte har tillgång till. Med heltidsarbete, studier som jag verkligen vill genomföra och en kraschad axel som kräver operation och lång rehabilitering så måste jag prioritera det som kan ge mig ett fungerande liv.
Jag ser tillbaka på fem omväxlande, utvecklande och lärorika år i Byteaterns styrelse. Det är en jämförelsevis ganska lång period på en sådan post. Jag brukar sätta en ära i att inte växa fast på stolar och positioner, och den traditionen ser jag ingen anledning att svika nu.
Hej då Byteatern Kalmar Länsteater! Segla vidare mot okända mål i trygg förvissning om att framtiden ligger framför skonäsan och inte bakom klacken!

fredag, mars 30, 2018

Glad påsk!

Från mörker till ljus
Från natt till dag
Från död till liv

Det är påskens fantastiska mysterium!


söndag, mars 25, 2018

Sorgen och glädjen vandrar tillsammans...

Det är i slutet av mars det blir extra tydligt att sorgen och glädjen vandrar tillsammans. År 1989 var den 23 mars skärtorsdag. Då föddes min lilla flicka fem veckor för tidigt efter att ha satt igång hela värkarbetet på Palmsöndagens morgon. Jag var envis (som vanligt) och åkte till kyrkan för att leda kören när en av barnmorskorna så till mig att jag inte kunde gå så där utan att kolla upp det på sjukhuset. Det blev en tur till förlossningen redan då vid lunchtid, en inställd middag och en ganska seg väntan hemmavid tills det lilla Emmykrypet kämpade sig ut ett par dagar senare, närmare bestämt på skärtorsdagens morgon. Sedan dess har hon förgyllt mitt liv. Att hon blev alldeles gul ett tag pga prematur gulsot passade väl egentligen rätt så bra i påsktid och allt.

På Palmsöndagen 2016 fick vi ringa efter ambulans åt pappa som låg hemma med en helvetisk smärta i ena benet. Det hela ledde till att han på eftermiddagen den 23 mars (dymmelonsdag, dagen före skärtorsdag) fick somna in med bland annat dotterdotter Emmy vid sin sida på hennes födelsedag. Hon fyllde 27 år den dagen. Det blev en annorlunda födelsedag. Födelse och död möttes på ett brutalt sätt. Sorgen finns kvar ännu hos oss, men den har blivit en del av livet.

I fredags fyllde hon 29 år och hon kom hem hit från Malmö med sambo Charlie och vi kunde fira henne ordentligt med middag och tårta. Vi hade varit och satt ett fång tulpaner vid mammas och pappas grav tidigare under kvällen. Den 23 mars är i sanning en dag för de blandade känslorna. Det är glädje och sorg, men också en oerhört stor tacksamhet över vad livet kan ge. Jag fick ha världens bästa pappa hos mig och jag fick världens bästa dotter. Det är värt en hel del, för att inte säga ofattbart mycket.

Nu väntar påsken som påminner oss om att vi går från död till liv. Det är det stora undret. Från stilla veckans eftertänksamhet går vi mot uppståndelsens morgon.Vi är räddade undan döden. Döden har mist sin udd och synden har mist sin seger. Vi har fått hoppet tillbaka. Livet vinner och kärleken är störst!


måndag, mars 19, 2018

När livet inte blir som vi har tänkt oss

Jag känner mig lite låg idag. Läget i världen känns inte bra, även om solen börjar titta fram, jag är på jobbet och arbetar för första gången på två veckor och jag fick inta en god sallad till lunch. Jag tänker på hur vi människor behandlar varandra och hur mycket respekt som ibland saknas i våra sociala sammanhang. Vad kommer efter #metoo är ett aktuellt ämne. Ja, vad tycker ni? Lynchning? Gatlopp? Isoleringscell?

Jag tänker annorlunda. Istället för något annat är det nedanstående psalm jag påminns om.
Texten är skriven av 1980 av Ylva Eggehorn till musik av Ingmar Wendschlag 1991. Jag ifrågasätter absolut inte motiven bakom #metoo. Den rörelsen behövs. De upplevda berättelserna måste få höras och bemötas med respekt och vi ska göra allt för att inte fler ska drabbas. Men, vad gör vi med den ångest och de skamkänslor som växer fram som en naturlig effekt när "förövare" förstår hur illa de har gjort andra? Vi har egna känslor också så klart, men hur gör vi med andras? Finns en väg tillbaka? Vågar vi lita på det?

Handlar det om människor så är jag tveksam. Det finns alltför många exempel på att det brister ordentligt i skyddsnäten. Handlar det om Kristus så är jag viss om att det finns vägar att gå. Det är hoppet som bär mig. Jag hoppas att det också kan bära många andra.

När livet inte blir som vi har tänkt oss.
Vad gör vi med vår bitterhet och skam?
Om hoppets Gud får bära oss igenom,
kan trots allt något nytt få växa fram.
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill.
På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin. 
Men när tyrannerna sitt slut begråter
står skogen kvar i höstens guld och vin.
Vi ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
är större än all makt och ondska vill.
Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
trots alla ärr av bitterhet och sorg,
ett hopp som ej de mäktiga behöver
men barnen hemma på sitt eget torg.
De ska springa fram mot nya möten
och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Gud har skapat i dem
är större än all makt och ondska vill.


tisdag, mars 13, 2018

Jag är tacksam!

Idag har jag genomgått magnetröntgen för min axels skull. Det finns betydligt bekvämare sätt att inleda dagen på, jag lovar. Visst är jag tacksam för att diagnosmetoden finns, det är inte det. Vad det handlar om är den klaustrofobiska känslan som fyller en med obehag när man rullas in i den där magnetiska tunneln där man ska ligga blick stilla medan det knäpper, bankar, skorrar och slår under en tidsrymd som nästan känns oändlig, åtminstone för en människa som i största allmänhet och ända sedan babyåren hatar att vara fastlåst och instängd. Paniken kryper inpå och det sista man ska göra är att titta och se väggen ovanför som befinner sig någon knapp decimeter ovanför näsan. Jag undvek det, precis som jag såg till att inte trycka på larmknappen som man får ha i handen hela tiden. Hade jag tryckt på den så hade jag väl fått gå igenom hela proceduren en gång till och det hade varit synnerligen osmart. Jag skötte mig alltså istället närmare exemplariskt. Jag blundade, låg stilla och försökte tänka på psalm- och lovsångstexter för att hålla oron stången. Som belöning så fick jag veta att bilderna blev jättetydliga. Jag ska i varje fall inte behöva göra om det här oavsett vad nästa steg blir och vad bilderna visar för ett vant öga.

Men, jag måste ge en eloge till personalen! Utan deras hjälpsamhet, värme och omsorg så hade upplevelsen varit så mycket värre. Att bli bemött med respekt och förståelse och att kunna kall- och småprata lite med professionella medarbetare är guld värt! Tack radiologen på Länssjukhuset i Kalmar för det! Det där med kallprat är förresten en kompetens som borde uppvärderas i vår samtid. Den skapar trevnad och gör att människor känner sig sedda. Det blir kort sagt väldigt mycket trevligare när man kan byta några ord då och då utan att ständigt behöva vara på sin vakt, känna prestationskrav och vara rädd för att säga fel i något känsligt avseende som man inte har en aning om. Utan småprat och gemytlig mänsklig atmosfär så är jag övertygad om att människor förminskas och berövas möjligheter till utveckling. Där har vi alla ett ansvar!

Lika positivt och professionellt bemött som på radiologen blev jag lite senare under förmiddagen på distriktsrehabiliteringen på Sveaplan. Man är inte så stursk när man inte kan röra sig normalt, och visst är det så att tankarna på att det onda i axeln aldrig ska gå över dyker upp och slår klorna i en. Jag vet att det är en irrationell reaktion, men de finns där ändå. Att vara beroende av andras hjälp och att inte kunna göra vardagliga saker utan hjälp är otroligt obehagligt. Jag vill absolut inte vara kvar i det tillståndet längre än nödvändigt! Då gäller det att jag ser till att göra de övningar jag kan göra, att inte göra det som kan förvärra situationen och att tvinga sig till att leva med de begränsningarna ett tag. Det måste gå även om det inte alls är vad man egentligen vill. Det hjälpte fysioterapeuten Charlotte mig med att förstå idag. Tack!

Utan Pierres hjälp vet jag inte hur det hade varit. Han är själva förutsättningen för att livet ska fungera just nu. Jag har dessutom en förstående arbetsgivare. För det är jag också oerhört tacksam. Jag kan jobba hemifrån och undvika förflyttningar. Det påskyndar läkningen  och gör att jag undviker onödiga risker som t ex att bli förkyld också. Att nysa gör nämligen helvetiskt ont... Visst går det saktare att skriva med en hand än med två, men det går. Visst skulle det vara mer bekvämt att kunna skriva ut en del på papper istället för att ha allt på skärmen att bolla med och bläddra mellan, men det går det också. Jag är tacksam för att jag kan göra NÅT. I morgon ska jag exempelvis ge mig på verksamhetsberättelser och verksamhetsplaner. De måste ju också skrivas om det än blir vid köksbordet.

Kort sagt, dagen inleddes obekvämt med magnetkamera och ihållande regn men utvecklade sig ändå åt det positiva hållet. Jag är tacksam. Det kunde varit så mycket värre.

torsdag, mars 08, 2018

8 mars 2018


Idag är det internationella kvinnodagen. Den 8 mars är en politisk högtidsdag, en dag då man fokuserar på kvinnors villkor i världen, på ojämställdhet och på insatser för att öka rättvisan. Hur svårt är det att förstå en sådan dag?

Jättesvårt tydligen. Det var många år sedan jag mådde illa när lokala socialdemokrater gick runt i centrala Kalmar och delade ut röda rosor till kvinnor vid lunchtid den 8 mars. Det var säkert ett valår förresten. Ytligheten firade triumfer och kvinnor kunde gå hem och sätta en ros på köksbordet och tänka ”tack snälla socialdemokrater för att ni köper en ros till mig när jag inte har råd själv och min man hellre slår mig än ger mig respekt”. Idag möts man av ”grattis på kvinnodagen”. I dagstidningen finns annonser om att man har 20% rabatt på damkläder och damväskor ”endast idag den 8 mars”. Jag har faktiskt inte sett någon man som just idag det här året har uttalat sig om att det är så orättvist med en kvinnodag, men det hänger förmodligen ihop med att jag inte umgås med så många som skulle komma på tanken att säga så i min närhet plus att jag just nu inte kan umgås med någon alls eftersom jag sitter hemma och skriver med enbart högra handen i min ensamhet och inte kan gå ut och träffa någon. Sociala medier kan man ju ändå följa samt vanlig media. Och där, mitt i allt, dyker SR Kalmar (public service!) upp och vill att folk ska skicka in tips på vilka kvinnor som ska hyllas speciellt idag. Varför SR Kalmar, varför???

Snälla kvinnor, kvinnor som gör världen gladare, kvinnor som offrar sig själva för att ta hand om barn, barnbarn och bonusbarn, sjukdomsmärkta kvinnor som använder sina sista krafter för att baka favoritbullar till familjen med flera med flera är värda all kärlek och all uppskattning de kan få! De får troligen alldeles för lite. Jag menar inget annat! Men året har 365 dagar! De ska ha kärlek ALLA dessa dagar! Den 8 mars handlar om att skapa rättvisa för kvinnor. Det är inte ännu en Mors dag.

Fokus tas från den kollektiva kvinnokampen för en rättvis värld och läggs istället på enskilda kvinnor som gör en massa heroiska saker som inte har ett dugg med kampen att göra. Jag säger det igen: Jag missunnar ingen av dem välförtjänt uppmärksamhet, kärlek och rosor. Vad jag säger är att de blir missbrukade än en gång och nu används som ett alibi. De brukas i syfte (eller det får åtminstone den effekten) att minska engagemanget i kampen för en rättvis värld, och jag tycker att det är skamligt. Individ ställs mot kollektiv, och båda förlorar. Det är helt enkelt inte rätt. Jag undrar om radion verkligen hade tänkt färdigt här.

Ännu mer skamligt är det förstås att utnyttja 8 mars till att öka kommersialismen genom att ha endagsrea på 20% eller att gratulera oss kvinnor. Det är att spotta på den kvinnliga rösträtten och att sparka på suffragetterna och på kvinnor som med livet som insats kämpar mot kulturellt, politiskt, strukturellt och religiöst förtryck. Det är att sätta kniven i hjärtat på dem som arbetar mot kvinnlig könsstympning och för medicinsk behandling åt kvinnor som inte får någon pga sitt kön. Skämmes ta mig sjutton!

Ni som gratulerar och inte tänker längre än näsan räcker, vem ska ni gratulera den 16 oktober då vi ska ”fira” världshungerdagen? Finns det någon speciell svältande som förtjänar att lyftas fram? Eller fattar ni då att uppgiften är att se till att resurserna fördelas så att maten räcker till alla? Hur svårt är det då att fatta vitsen med 8 mars som politisk högtidsdag? Och att det som ska göras är att minska orättvisorna och att alla, även du och jag, kan göra åtminstone NÅT för kärlekens, etikens, moralens och hållbarhetens skull?


tisdag, mars 06, 2018

WWJD?

Jag tyckte att jag mådde rätt bra igår kväll och tänkte att det här nog inte är så farligt. Sedan skulle jag gå till sängs och togs omedelbart och brutalt ur den bekväma förvillelsen. Det är nämligen en sak att 1. gå runt med armen i band tätt klistrad intill kroppen och bara skaka ut armbågen då och då och en helt annan sak att 2. rubba axelleden ur sitt läge med någon millimeter när man ska lägga sig ner. Det får bli kuddar, soffhörn och mixade värktabletter ett tag till.

Det här ger mig tid att scrolla runt på nätet en hel del. Igår var biskop Fredrik i studion under Aktuelltsändningen och pratade med M-kandidaten och teologen Ann Heberlein om muslimska böneutrop. Frågan kommer nog att diskuteras en god stund. Det finns många åsikter som vill synas och höras. Var jag står behöver man inte vara någon Einstein för att räkna ut.

En reflektion som samtalet igår gav upphov till är den om den kristna trons implikationer för livet och samvaron med andra. Många tycker att religiositet är en privatsak som inte ska synas offentligt. Den ska man hålla för sig själv. Hur kan en sådan tro vara möjlig? När blev detta bilden av en kristen övertygelse? Eller när blev religiositet medlem av samma familj som att vara medlem i eller sympatisera med ett politiskt parti eller att hålla på ett visst fotbollslag? Borde det inte vara en viss skillnad på djupet ändå? Nu blir det någon form av diskussion som låter som att en biskop ska hålla på det egna laget för att anses som lojal med den kristna tron precis som om det vore någon form av tävling eller match. I själva verket är det ju tvärtom!

Vad är kristendom om inte en kärleksrelation full av nåd och ett envist normbrytande? Att vända andra kinden till, att umgås med den som är illa ansedd, att inte döma och att gå en mil i den andres skor är knappast comme il faut, men det är så det borde vara. WWJD är en god fråga att ställa sig i tanken: What would Jesus do? Och sedan, när man svarat på den, så kan man bilda sig en uppfattning och handla därefter.

måndag, mars 05, 2018

Aptrist!

Ja, den här bloggen lever just nu på sparlåga. Det har sin förklaring i att det har varit oerhört mycket att göra både på jobbet och i de förtroendeuppdrag jag uppehåller. Det har varit avrapportering och uppstart om vartannat blandat med diskussioner, möten, strategiska samtal och överväganden till höger och vänster. The show must go on är ändå ambitionen, men det har blivit bloggen, teologistudierna och debattskrivandet som fått ge vika. Det är trist, men det är sanningen. Dygnet har 24 timmar hur mycket man än vill att det ska ha fler. Det är den tid vi har att hantera.

Jag måste erkänna att jag någon gång, eller några för att tala riktig sanning, har tänkt att jag skulle behöva hoppa av det där ekorrhjulet ett tag, ett hjul som snurrat allt snabbare och allt mer hysteriskt sedan slutet av november. Inte hade jag tanken på att det skulle bli på det här sättet, men en paus har jag nu fått. Den pausen gör att jag kan sitta vid datorn och blogga, visserligen inte lika snabbt som vanligt utan ungefär i halva hastigheten, men ändå.

Jag halkade nämligen i fredags eftermiddag här ute på vår egen bostadsrättsförenings parkering på väg till ICA för att handla lite inför fredagskvällens planer och landade väldigt oturligt på vänster axel. Det gjorde rejält ont. Den planerade festfredagen blev till hämtpizza och TV. Tack och lov att jag har en förstående äkta hälft som fixar och donar när jag bara ligger och gråter...  Efter att ha väntat i ett dygn på att det skulle bli bättre så fick jag ändå åka till sjukhusets akutmottagning för att kolla upp det. Det besöket tog fem timmar. Man var ju inte den enda ortopedpatienten direkt, och vem hade trott det i detta vinterväder? Röntgenundersökning gjordes och gav till resultat att fraktur kunde uteslutas. Det var skönt! Men ont gör det ändå. Nu får jag vänta och se om smärtan lägger sig och rörligheten förbättras eller om det kan behövas operation för att lappa ihop mjukdelarna. Just nu har jag alltså en brukbar högerarm men vänsterarmen hänger som ett onödigt bortskämt bihang och skriker vid minsta rörelse. Så får det vara ett tag fram till dess att jag fått göra återbesök på ortopeden och jag kan börja med sjukgymnastik. Den sistnämnda mottagningen ringde faktiskt redan idag på förmiddagen för att kolla läget. Det kallar jag snabb uppföljning!

En sak jag har lärt mig under helgen är att det mesta man företar sig kräver två händer. Har ni försökt hyvla ost med en hand till exempel? Eller knäppa en BH? En sådan får jag helt enkelt klara mig utan. Att försöka få på sig en ytterjacka med en arm i mitella är också en omöjlighet, så det är husarrest som gäller. Jag har också lärt mig att alla frisyrer kräver två händer. Alltså har goe maken fått serva där också. Annars hade jag ätit lika mycket hår som fil vid frukosten. Tvätta håret går däremot med en hand även om det tar tid.

Ja, jag måste ta det lugnt nu och typ göra ingenting, det som jag har längtat efter MEN INTE SÅ HÄR!!! DET ÄR APTRIST!!! Jag läser lite, kollar lite på TV, surfar på nätet och har tråkigt. Jag lyckades vispa pulvermos och steka två sojakorvar till middag. Sådana går att dela i småbitar med en gaffel. De enda jag umgås med dagtid är kompisarna på bilden nedan. Deras intresse av att höra mina klagovisor är väl en aning begränsat, men de ser inte ut att somna i varje fall (med något undantag som ni ser).


Nej, det här är inte alls roligt, men som själasörjaren så klokt menade idag: "Nu är det läge att vara sträng här. Ju mer stillhet, desto snabbare läkning!" Men det är svårt, APSVÅRT, speciellt när man vet att det finns en massa viktiga saker att göra, som att sätta kommunlista, starta kurser, leta föreläsare och cirkelledare, utveckla interna processer av olika slag och att få sjunga med kören. Inte ens spelningen i kyrkan kunde jag klara av igår, den som jag sett fram emot så länge, men jag inser ju samtidigt att det hade sett otroligt löjligt ut med en kantor utan fungerande vänsterarm för att nu inte tala om hur det hade låtit.

The show must go on,.. Javisst, men nu blir det utan mig ett tag. Har jag tur så har goe maken, han med alla  oanade talangerna på frisörområdet, hunnit fixa fram filmen Sameblod till mig att se under morgondagen. Det ser jag trots allt fram emot!

Och en sak till: Det är inte synd om mig. Sett i ett universellt perspektiv så har jag det bra. Jag överlever. Jag har tak över huvudet, mat i kylskåpet och möbler att både ligga och sitta i. Det finns så oerhört ,ånga som har det så grisigt mycket sämre. Det är viktigt att påminna sig om det när man är nära att förfalla till självömkan. Jag har det oförskämt bra, och det ska jag vara tacksam för.

Ytterligare en sak: Jag KAN både brygga och dricka kaffe, bara goe maken fyller på kaffeburken! Alltså går det utmärkt att komma förbi på en fika, förutsatt att ni står ut med att jag inte är i riktigt presentabelt skick utseendemässigt och att ni får hyvla osten själva. Välkomna!

torsdag, februari 22, 2018

En värld i brand?

Mardrömmen fortsätter. På andra sidan Atlanten sitter en president, vald av folket efter det valsystem de själva har beslutat om, som på allvar tror att det faktiskt går att släcka bränder med bensin.

Efter ännu en skolskjutning, naturligtvis orsakad av en lång rad faktorer varav tillgången till vapen är en av de starkaste, så uttrycker denne jubelidiot att ett verksamt motmedel skulle kunna vara att ge lärare möjlighet att vara beväpnade på jobbet i skolorna.

Man kan inte förbjuda idioti. Man kan inte förbjuda folk att rösta efter eget huvud heller, men frågan är om demokratin kan överleva efter en sådan katastrof som det här är. Demokratin har nu placerat en av världens största militära makter, kanske den enda kvarvarande supermakten, i händerna på en äkta rövhatt. Det bör ge oss en del anledning till eftertanke. Demokratin är nämligen det bästa systemet vi har i statsskicksväg, men den måste vårdas.

I Sverige har vi inte riktigt hamnat på samma bottennivå som man har i USA än. Orsaken till det är enligt min mening att vi har en hyfsad folkbildning som tradition här i landet. Den är visserligen och tyvärr på god väg att monteras ned, men den finns ännu och den behöver stärkas. Ett tecken på det är en ledare i det förträffliga blå lokalorganet som häromdagen menade att förekomsten av estetiska ämnen på gymnasieskolan skulle äventyra Sveriges produktion av läkare och andra kvalificerade yrkesmänniskor. Ja, vad säger man om inte att bristen på bildning visar sig både här och där?

Och DET är farligt. Att inte kunna se på ett fenomen utifrån flera  perspektiv, att inte veta vad en helhetsförståelse kan betyda i förhållande till en lika enkel som felaktig lösning och att vägra människor en mänsklig utveckling kan på allvar få en att tro att man kan spruta bensin på en brasa tills den slocknar.

Det funkar inte. Jag hoppas att vi fortsätter att vara tillräckligt många som fattar det innan hela världen står i brand.

söndag, februari 18, 2018

Så typiskt pappa...

Jag kollade in filpaketet på frukostbordet i morse. Goe maken satt vid teven och var sur över utvecklingen av herrstafetten på längdskidor så jag hade köksbordet för mig själv. En norsk seger var ungefär lika förutsägbar som att jag vaknar varje morgon obeskrivligt trött och sömnig, så det var liksom knappt spännande att ens se målgången. Jag tog det lugnt och åt frukost istället, och läste alltså på filpaketet under tiden.

Där stod det att man skulle tänka över sin konsumtion av plastpåsar. Man skulle inte ta påsar i onödan i butikerna, inte slänga dem i naturen och försöka se till att använda dem fler gånger än en. Någon hade också kläckt idén att man kan ha en ihopvikt plastkasse i fickan eller i väskan. Den tar ju nämligen ingen plats alls. Det fick mig att tänka på pappa.

Pappa hade kommit på det där för länge sedan, inte av snålhet utan av praktiska skäl. Han hade alltid en extra kasse med sig, omsorgsfullt ihopvikt till ett litet platt kuvert, och många gånger kom den till användning. Det vet jag. Jag vet också att vi, när vi skulle göra oss av med alla kläder och jackor när vi hade förlorat pappa för snart två år sedan, hittade de där påsarna i en ficka i ALLA jackor. Det fanns också extrapåsar i väskor och kassar. En hittade dotter Emmy i ytterfacket på en av mammas fina läderkassar. ”Så typiskt morfar” var hennes kommentar, och det är det. Det är många saker som är typiskt pappa, och jag saknar dem fortfarande.

Fast mest saknar jag min pappa och min mamma inte för vad de gjorde utan för vad de var, och jag påminns om dem ofta. Tacksamheten är stor för att jag fick ha just dem som mina föräldrar. Det är tomt utan dem. Det är så mycket jag hade velat prata om, såväl glädjeämnen som orosmoln, men de finns inte länge där. Det är sorgligt, men det måste gå.

Pappa brukade säga att barnuppfostran inte handlar om att skydda barn från allt eller att göra allt åt dem, utan det handlar om att ge barnen förutsättningar att klara sig själva genom att använda sina egna vingar. Det är klokt tycker jag. Hoppas att han lyckades med det. Det är väl, antar jag, upp till mig att bevisa.

Och jag börjar med att stoppa ner en extra kasse i ryggsäcken. Den kan komma till användning.

onsdag, februari 14, 2018

Yes!

Vi kan idag konstatera att folket i IFK Kalmar fick som de ville: Klubbens första allsvenska säsong kommer att spelas på den egna hemmaarenan Gröndal. Vi gratulerar och applåderar! Svenska Fotbollförbundet beviljade dispens och räddade därmed föreningen från tomma läktares öronbedövande eko på GFA.

Nu är det kanske inte SvFF som är den verklige hjälten i det här dramat, och sannerligen inte Kalmar kommun heller. Den som har banat väg för det här beslutet är den överklagande kalmarbon som har sett till att kommunens köp av GFA nu prövas rättsligt. Än har inte prövningstillstånd i högre instans beviljats, men om så blir fallet så kommer processen att ta lång tid och arenan kan då inte övergå i kommunal ägo förrän processen är avslutad. Det är där skon klämmer just nu. Ibland är det bra att vara envis och villig att ta strid mot orättvisan!

Självklart ska ett lag få spela sina hemmamatcher på sin egen hemmaplan! Tänk bara hur främmande det skulle vara om sådana frågor skulle ställas om KFF och deras hemmamatcher...

Jämställdhet? Knappast, va?

måndag, februari 12, 2018

Ta chansen till bättre beslut!

Insändare i Östra Småland 13 februari 2018
Kalmar kommuns beslut att lägga ut all personlig assistans i kommunal regi på ett enda bolag är sannolikt ett av mandatperiodens allra sämsta beslut. Det är en form av privatisering som inte ens de borgerliga har bett om. Konkurrensen i kategorin ”dåliga beslut” är i och för sig ganska hård om man har minnet i behåll, och det hoppas jag väljarna har.

Socialdemokraterna är djupt splittrade i frågan. Nu försöker sig Vänsterpartiet på konststycket att både vara majoritet och opposition när det gäller assistansen. Självfallet är motstånd mot beslutet det enda rätta, men det räcker ju inte att skrika nej i media och vid sammanträdesborden. Partiet är ju med och stödjer en budgetneddragning men stödjer inte dess konsekvenser. Det som är ynkligt är bristen på egna förslag. Hur Vänsterpartiet tänker sig att hämta hem motsvarande besparing är höljt i dunkel. Antingen beror det på att man inte bryr sig om budgetdisciplin eller så har man inte tillräckligt med fantasi och vilja för att kunna formulera ett realistiskt motförslag. Oavsett vilket så är det svagt, men kanske är det den enda vägen om man vill vara kvar vid maktens köttgrytor.

Kalmar förtjänar så mycket bättre, en politik med företrädare som vågar ta i de svåra frågorna på allvar och som vill utgöra ett friskt alternativ till den nuvarande politiska sandlådan med en maktfullkomlig majoritet och en splittrad opposition. Till hösten finns chansen att välja en annan inriktning än kommunalisering av privatägda elitanläggningar och privatisering av viktig samhällsservice. Ta den chansen!

Birgitta Axelsson Edström
Talesperson Feministiskt initiativ, Kalmar

lördag, februari 10, 2018

Undrens tid är ej förbi...

Brukshundsklubben verkar klar med uppdraget:
Ledarknähunden ska nu lämna laget
och ersättas av en yngre förmåga
som måste lärt sig att inte heller våga
mer än bjäfsa i hu(S)ses varma knä
för annars får man inte vara mä...

torsdag, februari 08, 2018

Alltid nåt

Alltid nåt att tänka på när det känns en aning svart. Det här diplomet kom med posten idag. Jag har varit med och gjort nåt gott nån gång, om än inte på egen hand utan tillsammans med den härliga kören Vox Communis (det blir oftast både roligare och bättre om man jobbar tillsammans), men ändå...


söndag, januari 28, 2018

Vilja och våga...

Kalmar kommun har beslutat att lägga ut sin personliga assistans på privata utförare. Det beslutet är gammalt. Det har tagit lång tid att komma fram till vilken utförare som ska ta över, men nu är även den frågan löst. Det var företaget Humana som vann upphandlingen. Med en inte oansenlig summa i extramedel så tar man över med siktet på att via sämre anställningsvillkor för assistenterna spara in i runda slängar sju miljoner åt Kalmar kommun. Brukarnas behov av assistans av hög kvalitet är underordnat.

Bara ett parti har opponerat sig, det i den politiska majoriteten sittande Vänsterpartiet som ännu en gång visar sin förmåga att samtidigt kunna ha kakan och äta upp den. Man skriker högljutt över det skamliga i att skeppa ut kommunala medel till den privata sektorn samt över det olämpliga i att försämra redan hårt prövade personliga assistenters arbetsmiljö och trygghet. Jag kan faktiskt ge dem rätt. Det är ett riktigt dåligt beslut. Riktigt pissuselt.

Men lika illa stinker det faktum att V gång på gång leker opposition och majoritet samtidigt. Någon gång borde bägaren vara full, men den verkar vara lika rymlig som det politiska samvetet. Det hände inget när man blev överkörd vad gällde LOV i äldreomsorgen. Den gången var jag själv med och vet hur valserna gick. Det skulle skrikas, men för allt i världen fick inte platserna vid maktens köttgrytor spelas bort. Likadant är det denna gång, i ännu en av de riktiga ideologiskt laddade hjärtefrågorna. Snart kommer man att vara med och fördela de insparade sju miljonerna till annan verksamhet som om inget har hänt.

Ideologi är nämligen en sak. Kombinationen makt, positioner och husses knävärme är en annan, och den är mycket viktigare. Den är värd ett antal trampanden mitt i ansiktet och sväljandet av allsköns smörja som S och C tillsammans kokar ihop. Den som tror att en röst på V skulle innebära någon skillnad blir tyvärr grundlurad så länge partiet inte tar sin egen politik på allvar och agerar efter en stadig ideologisk kompass. Gnäll i lokala media hjälper ju inte speciellt långt.

Politik är att vilja och att våga. Det är två V-ord som inte V i Kalmar har lyft in i sitt politiska program, och det är väldigt trist.

En kursändring!

Sista helgen i februari kommer Feministiskt initiativ att fastställa sin riksdagslista för valet 2018. Valberedningens förslag kan läsas här. Tycker inte ni precis som jag att det är hög tid för en kursändring i svensk politik?

2018 är året när det händer. För en ny tid, med kärleken som politisk drivkraft och med pengarna i människans tjänst istället för tvärtom, röstar vi på Feministiskt initiativ i riksdagsvalet!





lördag, januari 20, 2018

Så mycket nåd, så mycket kärlek

Kanske kommer det här inlägget att förvåna någon. Den risken tar jag. Det måste ändå skrivas. Jag är trött på läget och trött på den oförsonlighet som bara växer sig större och större.

Igår var vi på begravning. En kär vän, en inspiratör och en härlig musikpartner har lämnat jordelivet. Det var en tung dag. Utan Leif är världen så mycket gråare. Vi var inte överens om allt, men mellan oss fanns en stor respekt och mycket glädje. Han sa mot slutet (han visste att han skulle dö) ”Så mycket nåd, så mycket kärlek”. Jag tänker på de orden idag. Hur mycket nåd, hur mycket kärlek finns det i världen?

Nej, man ska vara perfekt och aldrig göra fel. Annars blir domen hård. Ropen skallar och lynchningen påbörjas. Det säkraste i det läget är ju att inte göra något alls, eller hur? Det sista man ska göra är att erkänna att man har gjort fel, vidta åtgärder för att det inte ska hända igen samt be om ursäkt. Då har man i dagsläget skrivit under sin egen dödsdom. Alltså: Gör ingenting, för allt i världen! Och har du ändå gjort något som inte blev perfekt, håll käften om det!

Jag tänker på två av mina vänner. Ingen av dem är naturligtvis perfekt, men de är människor som vill bidra till ett mer rättvist samhälle. Båda två har blivit dömda av de perfekta, de självgoda felfinnarna med pekpinnarna som inbillar sig att hämnd är en god drivkraft för förändring. Jag lider med mina vänner. De är inte perfekta, men de är människor med hjärtat på rätta stället och de medger att de gjort fel. De är män, båda två, och det som de utsätts för i svaveldoftande svallvågor i fegt skydd av #metoo är allt annat än proportionerligt, rättvist och rättssäkert. Det är folkdomstolar som agerar utan ett uns av vilja till ansvar. Det luktar hämnd och blodtörst lång väg.

Hämnd och blodtörst är inget som jag tycker förknippas med medmänsklighet, solidaritet, värme och kärlek. Det förknippas inte med feminism heller, utom i feminismmotståndarnas världsbild och det är de snabba med att säga. ”Galna, hysteriska fruntimmer som hatar män och som helst vill utrota allihop” blir vi ju kallade för i parti och minut. Det är idiotiskt, ostrategiskt och korkat att ge dem chansen att få rätt. Jag tänker inte göra det i varje fall. En rättssäker behandling ska känneteckna vårt kommande samhälle och vi ska inte förfalla till det som råder nu, nämligen att man pga kön behandlas olika.

Och en sak till: Vad betyder en ursäkt? Hur ska man tolka och hantera ordet ”förlåt”? Betyder det något överhuvudtaget? När någon uppenbart har överskridit vad som är godtagbart, har kränkt någon i något avseende, har skadat någon och sedan ber om ursäkt, hur gör man då? Tja, det verkar finnas många olika strategier. Till de sämre hör att krypa in i sin håla och vägra att kommunicera, att säga att en ursäkt inte betyder något alls och gosa in sig i offerkoftan. Till de bättre hör att faktiskt ta en diskussion och lyssna. Det kan ju hända att den andre har kommit på bättre tankar och har lärt sig något på kuppen. Kanske kan man rentav lära sig något själv också? I alla händelser är kommunikation det enda sättet att komma vidare och framåt. Får man en ursäkt så har motparten ändå kommit så långt att hen inser att det finns en anledning att rannsaka det egna beteendet. Det är ett erkännande och ett första steg till en förbättring.

Men just nu råder alltså regeln att inte erkänna något alls och för allt i världen inte be om ursäkt för det. Det gillar inte jag. Det gör mig ledsen, inte bara för Lasses och Lindströms skull, utan också för framtidens. ”Så mycket nåd, så mycket kärlek”.... Det känns som en bättre framtid än den som styrs av folkdomstolen.

torsdag, januari 11, 2018

Tre sanningar

Ett par sanningar behöver jag få ur mig för att få lite mer sinnesro än jag just nu har. Mycket händer just nu och jag hoppas att det leder till förändring i rätt riktning. Tyvärr så tyder inte allt på att så blir fallet.

För det första: Två fel blir inte ett rätt. Förtryck baserat på kön kan inte motverkas med hämnd, dvs att skapa ett nytt förtryck baserat på kön. Det är så långt från seriös feminism man kan komma.

För det andra: Rättssäkerhet har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett patriarkalt fenomen. Mängder av exempel, allt från häxprocesser till hanteringen av moderna våldtäktsfall för att bara nämna några, visar på att den patriarkala strukturen inte stödjer rättvisa och rättssäkerhet. Alltså är det inte just denna princip som skra tummas på. Den ska istället förstärkas.

För det tredje: Revolutionärens fokus ska aldrig vara att fastna i beskrivningar av missförhållanden i det samhälle man revolterar mot. Istället ska fokus ligga på att bygga den nya ordningen så att den blir hållbar och rättfärdig.

Jag tror att vi måste hålla dessa tre i huvudet samtidigt som vi förändrar de strukturer som förtrycker och de tölpaktiga handlingsmönster som har fått möjlighet att breda ut sig ohämmat århundrade efter århundrade, årtusende efter årtusende. Den förändringen behövs sannerligen!

tisdag, januari 09, 2018

Julhäl(S)ning

God Jul ska önskas alla hus
Mitt på torget brinner fyra ljus
Allt ska filmas ifrån höjden
För att maximera fröjden

Röda mattan rullas fram
Tomten fixas till med kam
Granen glittrar på som fond
När det saknas marknadsstånd

Drönare sänds ut med fart
Hinner allt i tid bli klart?
Allting gick som smort till slut
Fram tills julen raskas ut

Då har flyget vaknat upp
Detta var en riktig kupp!
Häpna hör man Tomtens svar:
Finns Kalmar Flygplats ännu kvar?
 
 

lördag, januari 06, 2018

Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem

Idag kommer de fram, de österländska stjärntydarna som hade observerat en ny stjärna. Stjärnan ledde dem rätt, fram till barnet i moder Marias famn. Det var mänsklighetens frälsare som låg där, liten, hjälplös och ynklig i världens ögon. Hur trolig var den här händelsen, sedd ifrån dåtidens perspektiv då makt och herravälde manifesterades genom förtryck och synliggjordes med pompa och ståt?

Inte trolig alls, inbillar jag mig. Jag tänker att det enklaste var att avfärda den här sagan. Det var klart att det inte stämde. Messias som skulle komma skulle ju se annorlunda ut. Inte skulle han födas som bebis av en ung mor ute bland djuren, ha ett diskutabelt ursprung samt ogifta föräldrar och komma från Galileen av alla ställen? Det måste ha krockat med hela världsbilden. Ändå, ungefär trettio år senare så var historien komplett. Detta lilla spädbarn i ett illaluktande stall, liggandes bland djurfodret, fullbordade sitt verk för att vi skulle få leva. Det satte allt på ända, igen. Den här gången möttes han inte bara av undringar utan av rädsla och hat. Korsfäst! löd ropen. Och han offrades.

Gud lär oss något om våra trånga perspektiv och våra tolkningsramar. Det finns alltid något utanför dem. Det finns alltid en större rikedom, en större vishet och en större kärlek än vi kan se och uppfatta. Dessutom så ser vi inte samma saker allihop. Vem är någon av oss att diskvalificera andras perspektiv? Bara för att jag har rätt så behöver det inte betyda att du har fel. Vi betraktar helt enkelt ett förhållande från olika håll.

Det här tänker jag på ofta, hur många frågor vi har som det finns så många olika svar på. Det är inte fel och inte farligt att ställa dem och att diskutera dem. Det som kan leda fel är när vi inte vågar ställa dem och inte vågar utmana oss själva genom att ta in att det kan finnas andra svar än dem vi vill ha.

Där lär historien om stjärntydarna något viktigt: De följde stjärnan till något nytt och okänt. Gud använde österländska vetenskapsmän för att peka på vikten av att söka svar och att ta våra frågor på allvar. Varför? För att det är farligt att ställa nya frågor som bryter mot det gamla? För att vi inte ska ta in nya perspektiv? Nej, knappast. Men kanske för att det är precis så vi ska göra för att evangeliet ska nå till alla.

Evangeliet och kristendomen har använts för andra syften genom historien. Det har, inte utan framgång, brukats för att legitimera slaveri och antisemitism liksom för att bibehålla de härskandes makt över undersåtarna. När Marx kallade religionen ett folkens opium så hade han inte fel. Det är svårt att försvara sådant idag, tack och lov. Vi har kommit längre, men helt framme är vi inte.

Må vi göra som österns män: Komma fram till barnet och se att evangeliet håller. Må vi följa stjärnan som inte leder bort utan hem! Må vi våga sätta våra egna föreställningar under luppen i Guds ljus! Må vi bana väg för Guds kärlek till världen!

fredag, januari 05, 2018

Kalmars egen Stasiagent i fabulerartagen

Vi fick ett litet nota bene av en av lokaljournalisterna. Kalmars egen Stasiagent hade sin vana trogen bloggat om vad som händer och sker i staden. Han hade idag stått på Stortorget och observerat torghandeln, och då även sett att jag och goe maken hade gått förbi. Vi hade, vilket han naturligtvis inte kunde veta, precis varit inne i Domkyrkan och var på väg in mot centrum. När vi inte handlade av torghandlarna och inte heller gick åt det hållet så tolkade han det som att vi inte gillar mångkultur.

Låt oss klargöra ett par saker:

  • Vi har inget emot mångkultur.
  • Vi handlar inte på torget om vi inget behöver därifrån. Annars handlar vi gärna där.
  • I den mån vi tittade ut över torget med någon form av annan grimas i ansiktena än idel leenden så berodde det på att vi såg att Stasi himself var på plats. Man kan ju naturligtvis undra varför.
  • Bloggaren ifråga får hantera sina bruna åsikter på egen hand, men han får låta bli att projicera dem på andra.


Så där. Nu var det sagt, eller rättare sagt, skrivet.
***
Uppdatering 6 januari: Ikväll var det trettondagskonsert i Domkyrkan. Felparkeringarna stod som spön i backen runt kyrkan, men av Kalmars egen P-nisse syntes inte ens en skugga efter den nitiska insatsen igår då han var ute på spaning. Orsaken är väl självklar: Det handlade denna kväll inte om invandrare som behövde parkera bilen utan om etniska svenskar. Det är nämligen skillnad på folk och folk för en del.