fredag, oktober 20, 2017

Att leva i sorgens tid

Nu har vi begravt svärfar Fille. Det var under en strålande höstdag med klar och frisk luft som vi fick viga honom till gravens vila och säga hejdå för sista gången. Begravningsakten blev vacker och full av musik, med bland annat Jag vill tacka livet som solosång, Amazing grace på dragspel och Bridge over troubled water på orgel. Det var naturligtvis en sorglig stund fylld av saknad men ändå var det ljust och fint. Många var på plats för att ta avsked och det lilla gravkapellet på Åtvidabergs kyrkogård var välfyllt av släktingar och vänner. Tack till alla som medverkade och gjorde Filles begravning till ett värdigt och vackert minne! Ett speciellt beundrande tack till bonussonen Fredrik som höll ett fantastiskt minnestal som fångade farfar Fille på pricken och som lockade till många igenkännande skratt. Det var starkt gjort i en ansträngande situation!

Nu får svärfar Filip, med en frisk och stark kropp och utan bekymmer för sjukdomar och åldrande, återigen åka ner till kusten eller till en insjö och fiska med kompisarna. Jag tänkte på det när vi lämnade kistan och såg porträttet som stod där. Det är en bild som fångade Filip just på fisketur, och han ser så nöjd ut. Det blev så trösterikt att tänka på att det är så han har det nu. Han har det långt bättre än för några veckor sedan då han nästan bara låg i sängen på det särskilda boendet och var olycklig för att kroppen inte längre var som den hade varit. 93 år är en hög ålder, och de allra flesta av vännerna har ju flyttat upp en våning långt före Fille. De har nog saknat honom där men nu får de träffas igen. Filip är fri nu. Det unnar jag honom.

För oss som är kvar fortsätter livet. När jag förlorade mina föräldrar förra året, båda två på två månader, så trodde jag inte att det skulle vara så. Nu vet jag att det är så. Släkten följa släktens gång. Det är naturligt, men saknaden får man lära sig att leva med. Det är svårt, men det går, och man lär sig the hard way att värdera det man har medan man har det. Mamma är ju alltid mamma och pappa är ju alltid pappa, och jag saknar dem. Ändå kan jag höra deras röster precis när som helst liksom stegen i trappan och pappas speciella nysningar som fick hela huset att skaka i grunden. Likadant är det förstås för Filips barn och barnbarn. Det blir tomt, men det är livets gång. Prata med de kära kan man ju göra ändå, och känner man dem tillräckligt väl så vet man nog vad de hade svarat. Fast det gäller inte pappas alla lösningar på de tekniska och praktiska problemen som man har. Den förmågan var bara hans, och jag har bara fått ärva någon promille av de generna, tyvärr.

Hur som helst, det är bara att acceptera läget trots att det är svårt. Vi ska leva våra liv så gott vi kan trots allt. Det är det bästa sättet att hedra dem som uppfostrade oss, och det är exakt det som de vill.

Inga kommentarer: