Igår åkte jag tåg hem till Kalmar från Uppsala. Jag konstaterade när ungefär fem timmar hade gått att det med tiden går att utveckla någon form av tolerans gentemot tågresor. Man vänjer sig helt enkelt och lär sig att använda tiden till något nyttigt och inte bara titta på klockan och önska att man vore framme. Idag finns det många möjligheter, inte bara läsa böcker och tidningar utan man kan även gå ut på nätet och idka lite omvärldsbevakning i realtid. Det är ganska utvecklande, även om nyheterna som slår emot en inte företrädesvis är av det positiva slaget. Man blir knappast glad av orättvisor, Trump, Nordkorea och utbredd sexism.
När vi så kom till Lessebo så nåddes vi av beskedet att det var "spårspring" mellan Emmaboda och Lessebo. Det mötande tåget från Kalmar kunde bara köra med reducerad hastighet och det betydde en väntan för vår del vid Lessebo station på en dryg halvtimme. Visst, det är lite surt när man är så nära slutdestinationen, men det är ju inte värre än att man står ut. OM det nu handlade om en vilsen individ som var trött på livet så är en sådan försening OM den kunde rädda livet ett ytterligt litet pris att betala.
Men jag hamnar ändå ofta i en tanke till, så även här. Jag tänker på den tågförare som blir ansvarig. Jag minns alltid vid sådana tillfällen den lokförare i bekantskapskretsen som en gång faktiskt lyckades stanna i tid. Han såg en person ligga på spåret en bit fram och hann tack och lov bromsa. Han rusade ut och råskällde på den stackaren. Är det svårt att förstå, även om en stor dos av ens medlidande naturligtvis riktas mot självmordskandidaten som inte såg någon annan utväg än att avsluta livet? Lokföraren var dock ursinnig och hans budskap var: "Ska ett liv till förstöras?" Det var säkert väl så hårda ord, men de yttrades i desperation av en man som slogs för sitt liv.
Vi måste kunna tänka två tankar samtidigt och känna två känslor samtidigt. Det är det som gör oss till människor. Att lägga sig framför ett tåg skapar inte bara ett offer utan minst två. Det sitter ju någon och kör tåget (det går ju inte automatiskt) och som resten av sitt liv kommer att veta att hon/han, utan egen förskyllan, har orsakat en annan människas död. Det här gör mig både ledsen och arg, samtidigt. Jag skäms inte för den reaktionen och den största ilskan riktas förstås mot det samhälle vi har skapat som gör att detta inträffar.
Nu gick det bra igår. Jag kollade med tågmästaren på vårt tåg och uppenbarligen var det fråga om något annat än någon som var trött på livet. Kanske var det någon som sökte spänning, vad vet jag. Huvudsaken är att det inte blev några döds- och livsoffer, och vi som satt trygga på tåget klarade oss undan med 25 minuters senare ankomst. Själv nådde jag lägenhetsdörren strax före midnatt. Det överlever man också, så klart.
Ta hand om varandra därute! Hur vi hanterar oss själva påverkar även andra, och det är kanske en av vår tids stora utmaningar att få ihop det individuella med det kollektiva så att vi tillsammans kan må så gott som möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar