Om Regnbågsnyckeln och normer av olika slag

Då har jag varit på Kyrkokansliet i Uppsala och deltagit på första steget i en processledarutbildning om Regnbågsnyckeln. Jag har skrivit om märkningen förut, då om den motion som jag och en fullmäktigekollega lämnade in till Kalmar pastorat i våras. I motionen föreslår vi att pastoratets förtroendemannaledning ska uppmuntra församlingarna att genomgå processen som leder till märkningen samt anslå erforderliga medel. Än har motionen inte passerat kyrkofullmäktige, men i kyrkorådet blev bemötandet att likna vid en ganska iskall hand. När vi uppmärksammade att det finns människor som inte känner sig inkluderade och välkomna som de är i våra kyrkors sammanhang så kände en del sig kränkta i sin tur. De hade ju aldrig i något sammanhang behandlat människor olika! Ja, tänk så olika det kan vara.... Ibland hindras klarsynen av dimridåer, ungefär som i morse när jag gick över Fyrisån på väg till Kyrkokansliet.

Vi har inte kommit över den tröskeln än därhemma, och jag hyser inga större förhoppningar om att vi gör det under höstens och mandatperiodens sista fullmäktige heller då motionen ska slutbehandlas. Jag ska dock göra mitt bästa för att peka på hur stort behovet kan vara, och jag hoppas att vi framöver kan starta processen på andra håll så att de kan få bli goda exempel för pastorat och församlingar som inte är lika snabba i starten. Arbetet behövs nämligen och jag är stolt och inspirerad över att få vara med och delta i processen så här tidigt för Sensus räkning. Efter de här två dagarna är jag ännu mer övertygad om att behovet finns, och måhända kan jag tänka klarare om mina upplevelser när jag har fått sova ett par timmar. Det var nämligen ganska tuffa och fullspäckade dagar med ett väldigt viktigt innehåll och hjärnan surrar mer än vanligt just nu. Helt klart är dock att våra förhärskande normer är förtryckande och begränsande i en rad avseenden. Kan vi bara få upp medvetandegraden om det så skulle mycket vara vunnet. Att slippa bli utestängd från kyrkans gemenskap beroende på sexualitet och könstillhörighet är en rättighet! Tänk om kyrkan kan gå före i en process som inkluderar hela samhället!

Jag inser dessutom att det finns många skäl till att vara tacksam över att bo i Sverige. I hur många andra länder möter man ärkebiskopens blick över sallads- och matbuffén i bricklunchmatsalen och äter lunch med kyrkans främste företrädare vid bordet bredvid i en miljö som påminner mer om en skolmatsal än något annat (dock med oerhört god och vällagad mat)? Den signalen som hon skickar ut genom att vara en i gänget bland alla andra är oerhört viktig och positiv. Den är ganska långt ifrån den norm som säger att man ska ställa sig upp i bänken i domkyrkan när kungen skrider in där, men desto friskare, jämlikare och mer befriande!