måndag, augusti 21, 2017

Ironman och attitydfrågan

Ironman-veckan har passerat. Det är folk överallt, folkliv, glädje, blod, svett och tårar tills den siste går i mål sent på lördagskvällen. Kalmar lever upp, i en del ögon kanske lite väl mycket när till och med yrkeschaufförer ryter till under veckan före loppet då cyklister i sin iver att träna de sista milen inte förstår att de bara äger gatorna under just lördagens tävling och inte hela veckan. Själv såg jag ett exempel på cykelburen självmordspilot i torsdags eftermiddag då han krånglade sig mellan körande bilar som just fått grönt vid trafikljusen vid Stensövägen-Södra vägen. Man undrar ju i sitt stilla sinne om det inte vore kul att ändå få köra Ironmanloppet när man har tagit sig ända till Kalmar istället för att hamna i ambulans efter att ha blivit överkörd av en intet ont anande bilförare som inte fattar att det kan dyka upp en vinglande cykelracer mitt framför motorhuven. Det vore ju så oerhört smärtsamt för båda parter, om man säger så, och det går ju att undvika.

I lördags stod vi med en klunga vänner i Läckeby och hejade fram deltagarna under cykelloppet. Vi gjorde det med musik, vågenrörelser, klockor, skällor, trummor och skyltar av alla olika slag. Själv höll jag under senare delen av fältet upp en spraymålad skylt med texten "DU ÄR BÄST". Man behöver få veta det efter 15 mils hård cykling när man inte ligger uppe bland proffsen och alltså redan vet att man är en del av den yttersta eliten tänker jag. Många blev glada och visade tummen upp. En annan skylt som fick glada tillrop av de allra flesta var den som syns på bilderna nedan.
"Det behöver jag!"

"THANKS!"
Texten lyder: TAP HERE TO POWER UP! Självklart var det inte aktuellt att hålla upp den när täten passerade, men lite senare blev skylten och kontakten ett välbehövligt och uppskattat inslag. Till och med de följemotorcyklar och följebilar som passerade gjorde tummen upp eller stannade till och passade på att "power up" genom att slå till den här kartongbiten som blev alltmer sliten och fick lagas med tejp åtskilliga gånger under eftermiddagen. Men så klart, det fanns ju undantag...

En av de passerande motorcyklarna hade en passagerare som började gnöla. Fyra sekunder senare dök hon upp igen, denna gång till fots och hävdade att man inte fick stå på den sidan och "störa tävlingen". Så typiskt tråkigt svenskt paragrafrytteri och en ren manifestation av en plötsligt förvärvad maktställning som hon förmodligen annars inte kommer i närheten av. Den goda stämningen förstördes på ett ögonblick av denna fyrkant till byråkratfunktionär och det var nära att en del av oss gav upp. Nu besinnade vi oss ändå, och efter ett litet tag var skylten uppe igen och cyklisterna kunde fortsätta att hämta kraft av våra glada leenden och våra tillrop, vårt oväsen och våra "tävlingsstörande" moment.

Men, om Ironman ska vara en folkfest så måste man tillåta människor att bidra med det man kan. Det här blev ju löjligt och bör leda till en diskussion om vilken attityd som ska råda under tävlingsdagen från funktionärer gentemot både deltagare och publik. Ironman ÄR en viss påfrestning på regionen, men eftersom det samtidigt är så roligt med folkliv och fest så tar man gärna en del olägenheter under denna relativt korta tid (inom vissa gränser så klart). Men, om man ska behöva känna sig som en brottsling när man bidrar till trivseln så är faktiskt stora delar av nöjet borta och den vanliga gnäll- och gnyattityden tar då lätt över. Är det något som är en positiv utveckling i något stycke för tävlingsledning och kommunledning?

Jag skulle aldrig ens komma på tanken att genomföra en Ironman. Jag väljer att kanalisera min energi på helt andra saker. Jag kan ändå respektera den som utmanar sig själv på det här området och genomför ett lopp mot sina egna begränsningar, och därför är det roligt att bidra med en liten del till dem. Jag hoppas kunna fortsätta med det.

Och till sist: GRATTIS ANNA LUNDGREN, LINNÉA WINBERG OCH MAJA JÄGERBRINK som vi följde lite extra under loppet. YOU ARE SUPERIRONWOMEN!


Inga kommentarer: