En sång till modet

Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå

Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger ”ja”

Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill

Här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt

Här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det jag helst vill säg’
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land

(Mikael Wiehe, 2000)

Just idag, just här och nu, så känns den här texten av Mikael Wiehe både skrämmande aktuell och oerhört viktig. Politiken har blivit ett spel och det är något de allra flesta har accepterat. Politiskt mod är numera mer att våga lägga förslag på stora monumentala byggnadsprojekt och allt mindre att ta krafttag mot våld, rasism, intolerans och sexistiskt förtryck. Det är sådant mod vi behöver, och det är sådant mod vi ska besjunga och hylla. Eller hur?