Mina drömmar spelar ju i en division för sig. För det mesta är de inte så där riktigt obehagliga, men nu på senare tid så har jag haft två som jag inte alls tyckte om.
Den första i raden handlade om att jag hade hamnat i fängelse, närmare bestämt på Kalmaranstalten. Det framgick inte exakt vad det var som var orsaken, men jag kände på mig att det handlade om medhjälp till något brottsligt som jag egentligen borde ha fattat att jag inte skulle ha gjort, men som jag ändå av någon anledning hade gjort. Resultatet blev 14 dagars sluten anstalt. Det var inte kul alls. Jag funderade en hel del över hur jag skulle bete mig därinne. Skulle jag skriva dagbok? Ja, det tror jag att jag landade i. Ett stort bekymmer var att jag insåg att det skulle bli problematiskt att medverka i kyrkans besöksgrupp på anstalten framöver. Det hade jag ju lovat att jag skulle göra vid två tillfällen i slutet av månaden (precis som jag har gjort i verkligheten och det kom jag ihåg) och det fungerar ju inte om man inte har ett rent registerutdrag att visa upp. Det skulle jag ju inte längre ha, även om jag hade det när jag började vara med i gruppen i höstas. Fanns det en chans att jag skulle kunna komma in ändå? Skulle de känna igen mig med nödvändighet? I drömmen finns tydligen möjligheter som inte finns i verkligheten... Hur som helst, jag kände mig så himla dum och jag skämdes så grymt. En morgon var kyrkoherden på besök. Vi satt tillsammans med alla andra klienter i en nybyggd kupol högst upp på anstalten med stora glasrutor med utsikt över centrala Kalmar och jag tror att vi åt frukost och samtalade. Plötsligt hördes toner och sång och en lång rad barn med blockflöjter och sångröster tågade in. Det var nästan lite Luciatåg över det hela, men det var inga vita särkar och med i tåget fanns även vuxna av skilda nationaliteter. Jag kände igen en av deltagarna, en av mina lekskolekompisar som jag vet har flyttat till Göteborg. Jag ville naturligtvis inte ge mig tillkänna. Jag hoppades att hon inte skulle känna igen mig. Det är liksom inte kul att bli stämplad som fängelsekund tänkte jag. Sedan vaknade jag. DET var skönt. Jag insåg att jag var fri och kunde lägga drömmen bakom mig. Trodde jag alltså. Vem stod plötsligt framför mig på Stortorget senare samma dag med ett stort leende och gav mig en kram om inte denna lekskolekompis på hastigt besök i hemstaden? Jag kunde inte låta bli att säga: "Jag drömde ju om dig i natt!" och hon skrattade ännu mer, speciellt när hon fattade vilket scenario vi hade figurerat i. Visst är det konstigt och nästan lite halvscary att just hon dyker upp just denna dag?
I natt var det dags igen. Då var jag på sjukhuset alldeles ensam och bönade och bad om att jag skulle få prata med någon som jag kände men ingen ville kännas vid mig. Jag vet inte riktigt varför jag var där,men det var något riktigt traumatiskt som höll på att hända, det vet jag. Goe maken väckte mig kl 0620 eftersom han behövde skjuts till stationen, och aldrig har jag väl varit så glad över att bli väckt så dags! Det var inget kul alls att känna sig helt utlämnad till tystnad i ett utsatt läge. Tack och lov att det inte var verkligt! När jag kom hem efter bilturen ner till stan så somnade jag en stund igen. Då drömde jag något helt annat. Av någon anledning fick jag åka med i Liberalernas nyinköpta blå minibuss. Ingen ombord visste vart den skulle, men ut och åka skulle den. Det var inte skrämmande (jag vaknade inte vettskrämd direkt, mer frågande), men kanske var situationen lite symptomatisk för just det partiet ;-)
Drömmar är fascinerande. Någon gång borde man, alltså jag, försöka utröna vad de där hejdlösa skådespelen kan betyda. Eller kanske inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar