söndag, juli 02, 2017

Predikan: Förlorad och återfunnen

Dagens evangelietext handlar om Den förlorade sonen  och är hämtad från Lukas 15:11-32.
Fariseerna har just satt Jesus på prov. De har konstaterat att han umgås med tulindrivare och syndare. Hans famn är öppen. Kan en judisk ledare bete sig så? En som säger sig vara en gudsman? Det kan ALDRIG vara rätt. Det är ju emot allt vad lag och tradition heter. Jesus svarar med tre berättelser. Han har börjat med den om det förlorade hundrade fåret som herden letar efter tills han hittar det, och fortsatt med en annan om det bortslarvade tionde myntet som kvinnan i huset vänder upp och ner på huset för att hitta. Här har vi just hört berättelsen om den förlorade sonen. Alla tre berättelserna slutar på liknande sätt: Det ställs till med fest! ”Pukor och trumpeter, det jag hade förlorat har jag hittat igen! Kom och fira med mig. Ordningen är återställd!!”
Den förlorade sonen är ett medvetet handlande subjekt, till skillnad från myntet och fåret. Myntet kan inte slarva bort sig själv, och herden har tappat bort fåret. Sonen däremot, han visste vad han gjorde. Han hade gett sig av från sitt hem, han hade svikit sin far och resten av sin familj och han hade svikit sin egen framtid. Han tog ut sitt arv och slösade bort det på ytligheter. Han mådde säkert gott under tiden (enligt mottot: jag vill må bra snabbt!), men den lyckliga tiden blev kort. Jordiska tillgångar är inte eviga. De är begränsade. De tar slut, och där står han nu, utan pengar, utan mat, utan vänner och utan tak över huvudet. Han tar anställning hos en rik man för att göra det ingen ville göra. Det som var längst ner på samhällsstegen: Han fick vakta svinen, men han fick inte äta sig mätt. Det är inte konstigt att han tänkte tillbaka på sin uppväxt och längtade. Han förstod så klart att han hade förverkat sin rätt att tillhöra familjen. Nu ville han bara ha arbete och möjlighet att överleva. Han reste hemåt. Han valde att gå tillbaka. Skammen var så klart tung att bära, men han valde ändå att försöka.
Sedan hörde vi vad som hände. ”Resten är historia” som man brukar säga. Han blev välkomnad och pappan ställde till med fest. Den man trodde var död hade kommit tillbaka! Det bästa huset hade ställdes fram, sin pappas allra finaste kläder fick han bära och yran inne i huset hördes långt ut på vägen. Hade det varit idag så kanske han hade fått en bil också. Det blev en glädjens kväll!

Men jag vill lyfta fram en annan person som också finns med i dagens evangelietext. En annan som var på väg hem efter dagens arbete. Han, den äldste som hade stannat hemma och skött gården (det måste ha varit den halva han hade fått efter arvskiftet) och han hade troget följt i sin pappas fotspår (åtminstone enligt honom själv). Han hörde festyran och trodde inte sina öron. ”Vad i all världen??? Han som hade gjort allt rätt hade inte ens fått en liten killing att festa på, inte ens en chipspåse, nu kom slarvern hem och fick gödkalven!” Man hade inte ens brytt sig om att skicka bud efter honom. Det är nog inte konstigt att han reagerade. Handen på hjärtat, det hade jag också gjort. Och det var exakt det som fariseerna just hade gjort.
Just här händer det något som vi kan lära oss mycket av, frånsett att vi kanske kan känna igen oss i båda sönerna. Det är här som de tre berättelserna hör samman på ett mycket tydligt sätt: Det handlar om ett annat perspektiv, ni vet det där med att välja att se glaset som halvfullt istället för halvtomt. Här ska vi se helheten istället för delarna, vi ska se skogen istället för alla träden. Det handlar om något helt annat än om att jämföra sig själv med någon annan (det som den äldre sonen har fastnat i). Det handlar om helheten. Något fattades, och detta något har återfunnits. Det som var förlorat har kommit tillbaka. Familjen är hel. De tio mynten är åter tio och inte nio. De hundra fåren är åter hundra, inte nittionio. Tänk tanken att den som har en komplett samling av Saab-modeller, och så blir en buteljgrön Saab 92B från 1953, den första modellen med kromlister på skärmarna, stulen. Då gläds man inte över de andra man har. Man vill ha tillbaka den lilla pärlan från 1953, och inte förrän man hittar den, övergiven och förmodligen med kokande motor, så får man ro i sinnet. Detsamma gäller en motor som kan bestå av tusen olika delar, men saknas en aldrig så liten del så funkar ju motorn helt enkelt inte som den ska. Kan man laga den delen, eller vilket man nog gör mer och mer idag, köpa en ny och montera dit så kan motorn gå som en klocka igen. Det som var trasigt är återigen helt. Kom och gläd dig med oss!
Det som står i fokus är alltså helheten, återställandet av det som var från början. Det handlar om hundra får, om en familj, om tio mynt eller en motor, men ännu mer om vår relation till Gud. Den behöver också återställas, gång på gång. Tänk på allt vi har fått och som vi på vårt sätt har slösat bort, både mot bättre vetande och utan. Jag tror att vi kan känna igen oss i den förlorade sonen. Vi vet att vi inte har gjort rätt, men vi är välkomnade hem. Varje gång vi kommer så blir det stor glädje i Guds himmel. Vår pappa står i dörren och tar emot oss med värme. Vi är saknade och efterlängtade.
Precis som han tar emot den son som ser med avund på oss. Han är precis lika välkommen när han kommer. Berättelsen handlar kanske inte om honom direkt, men hans reaktion betyder något. Jag tror att vi kan känna igen oss även i honom, åtminstone gör jag det. Det som ska vara i fokus är återställandet av helheten, inte delarna. Vi behöver inte se på andras relationer, vi ska se på vår och sätta in den i ett större sammanhang. Vi är en del av helheten, av motorn, och vi fungerar också bättre när helheten är komplett. Den förlorade sonen som här i texten, hör ju hemma här i helheten. Helheten blir inte hel, harmonin blir inte harmonisk utan alla delar. Det är helheten det handlar om. Guds helhet.
Och det är den som är viktig. Fariseerna ville sätta Jesus på prov. De pekade på det faktum att han umgicks och åt med syndare. Det stämde inte med deras livsideal. Jesus svarar med att säga det för deras världsbild så oväntade: Alla är välkomna, du också! Som en förälder älskar alla sina barn och inte mår gott när en av dem är utanför tryggheten så älskar Gud oss alla, oavsett gärningar av olika slag. Det är helheten det handlar om, om att återställa relationer som gått i kras. Att få den gemensamma motorn att fungera. Gud älskar oss alla, utan undantag. Vi kan slappna av. Vi duger. Vi har en funktion och ett uppdrag. Vi har någonstans att höra hemma.
Välkommen hem precis som du är! Det är dagens evangelium!
(Predikan i Algutsboda kyrka tredje söndagen efter trefaldighet 2 juli 2017)

Inga kommentarer: