Regeringsombildningen blev oväntat smart hanterad av regeringen Löfven. Vi var nog många som gick med spända sinnen i förmiddags och väntade på presskonferensen som blev uppskjuten ett flertal gånger. När sex mikrofoner monterades upp så stod det nog redan klart för de flesta att det var just en ombildning som skulle presenteras och inte en krislösning med ett extraval. Själva ombildningen får vi väl så småningom se resultat av i praktisk politik, om det blir några skillnader alltså. Det smarta draget var att lägga ansvaret på oppositionen om de vill förvärra en kris i det läge som nu råder. Taktiskt och strategiskt genomtänkt av regeringen tycker jag.
Efter själva presentationen så kom frågestunden. KG Bergström öppnade munnen och gav hjärnsläppet ett ansikte. När han inledde sin fråga till statsministern med orden "Med vilken rätt" och undrade hur han kunde sätta sig över riksdagens majoritet och behålla Peter Hultquist som försvarsminister så satte åtminstone jag i halsen. Det gjorde statsministern också. Det är nämligen statsministern som enligt regeringsformen utser och entledigar statsråd. Just vid det ögonblicket såg jag känslorna svalla hos den annars så svale Löfven.
Samtidigt så sätter KG Bergströms formulering ljuset på det stora problemet med dagens regering. Den regerar i minoritet. Den har inte riksdagens stöd. Den måste lägga förslag som faller andra än sig själv på läppen. Den kan ses som en marionett till ett ganska oförutsägbart parlament. Statsråd kan utsättas för misstroendeförklaringar på ganska lösa grunder och det är ett verktyg som kan, mot regelverket, användas i partipolitiska syften. Det är inte bra för landets framtid. Det genererar osäkerhet.
Därför måste en kommande regering efter nästa val konstrueras på ett annat sätt. Inget tyder på att SD kommer att försvagas. Snarare kan vi tyvärr få se ett ännu större rasistiskt parti i Sveriges riksdag efter valet 2018, dessutom med en ökad förvirring och dragning åt det bruna hållet hos de ledamöter som kommer att representera M. En regering i ett sådant landskap måste styra i majoritet. Vi måste se verkligheten i vitögat: S kommer aldrig att släppa in lik i lasten genom att ge V plats i regeringen. MP kan vi nästan räkna bort. Blockpolitiken måste alltså brytas.
Kanske är utnämnandet av Helene Fritzon, som har styrt Kristianstad i koalition över blockgränsen, ett tecken på att S vill skapa förutsättningar för ett sådant samarbete även på nationell nivå. Det är den enda vägen om vi ska slippa ännu en mandatperiod som präglas av kriser och prickskytte. Men först kommer en valrörelse. Tänk om den kunde drivas genom att varje parti försökte få stöd för sin egen politik och gav väljarna möjlighet att ta ställning till den i första hand, och att diskussionerna om vem som ska regera med vem och i vilken form skulle kunna anstå till den dag så vi har ett valresultat med styrkerelationerna klara! Men det är väl en nåd att stilla bedja om.
Feministiskt initiativ går som vanligt till val på sin egen politik. Vi lever som vi lär, utan blockpolitik. Det känns skönt i dessa dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar