Att inte döma

Texterna för fjärde söndagen efter trefaldighet, tredje årgången:

Hes 18:30-32
Gal 6:1-7
Luk 6:36-42

Emmaboda kyrka

Dagens tema ”Att inte döma” i de texter vi har hört kan uppfattas som ganska hårt. Det är inte var dag man blir kallad för hycklare, och det kan kännas både svårt och fjärran från evangeliets kärna. Det är förmanande ord som Jesus levererar. Ingen av oss kommer undan. Dömer vi andra så ska vi själva bli dömda på samma sätt. Är vi orättvisa i våra bedömningar så ska vi bedömas orättvist. Det budskapet är mycket klart och tydligt och det finns inte direkt något utrymme för att resonera om saken. Vi människor vill ju ofta det, resonera och se om det går att hitta någon väg igenom. Man vill både ha kakan och äta upp den.

Men våra texter är som sagt tydliga här. Det är stopplikt som gäller. Det finns inget förhandlingsutrymme. Med dagens språk: Lägg ner! Förra söndagen aktualiserade vi den förlorade sonen som i mångas ögon varit som död men som kom hem till livet igen. Hans äldre bror sprang i den här mänskliga fällan ganska rejält. Han hade svårt att glädjas åt att hans slarver till lillebror skulle hyllas och välkomnas när han i själva verket hade syndat å det grövsta. Han tyckte, åtminstone initialt, att brorsan skulle dömas och skämmas. Han hade svårt att se det rättvisa i att han, som var syndfri åtminstone i sina egna ögon, inte fick nånting medan hemvändaren som slösat bort allt han hade blev firad med fest, gödkalv, fina kläder och till och med maktens ring på sitt finger. Det är klart att det från hans perspektiv var orättvist!

Men han skulle ju inte döma. Det ska inte vi heller. Det är Guds sak att döma en dag, vår kärleksfulle och barmhärtige Gud i all sin vishet. Den domen vet vi väldigt lite om. Men det här är svårt att låta bli, men det är ännu svårare att döma när man är människa. Vi tar ett annat exempel, från en helt annan värld än den Paulus och Lukas levde i. Vi tar oss till fotbollsplanen. Där finns också människor av olika slag, och en domare (och ett par linjemän men dem lämnar vi utanför tills vidare).

Den legendariske fotbollsdomaren Efon Ask finns det många historier om. En av dom är hämtad från en match där göteborgslaget GAIS spelade under tränaren Bosse Falk. Bosse Falk hade, sin vana trogen, klagat högljutt på samtliga domslut som gick GAIS emot. När GAIS åter fick en frispark emot sig, denna gång i närheten av sin bänk, gick domaren Efon Ask helt sonika och satte sig på avbytarbänken och sa: ”Du har rätt Bosse. Man ser mycket bättre härifrån.”

Och det gjorde man förstås inte, inte alls. Från sidan ser man omöjligen bättre än från den punkt där domaren befinner sig, nära spelet. Det kan vara värt att tillägga att jag inte på något sätt likställer en fotbollsdomares förmåga att döma korrekt med Guds, men det finns däremot en stor likhet mellan oss och Bosse Falk: Vårt perspektiv är klart mer begränsat för att inte säga enögt. Här är det trångt och lågt som vi sjunger i en psalm medan Gud ser allt klart.

Vi ska inte döma andra. Anledningen till det är att vi inte fixar det speciellt bra, och Gud som älskar oss så oerhört mycket vill att vi ska lägga vår energi på annat, nämligen att vara i Guds kärleksfulla famn och sprida Guds rike i kvalitet och kvantitet. Paulus formulerar det med orden ”Bär varandras bördor”. Vi ska hjälpa varandra, inte stjälpa varandra, när det blir fel för det blir det ju, inte bara då och då utan hela tiden. Vi människor spelar nämligen i samma lag, i Guds lag.

Vi ska bära varandras bördor, och vi ska ta hand om vår egen. Det är där vårt fokus ska ligga, inte på att kritisera och fördöma andras göranden och låtanden. Istället för att se det som en stängd dörr eller ett förbud så kan vi se det som en befrielse som öppnar livsvidder istället för att låsa våra tankar och känslor vid bedömandets slavok. Tänk vilken frihet som ligger där! Istället för att reta upp oss på andra kan vi helt och hållet fokusera på vad som rör oss, det vill säga vår egen relation med Gud och våra egna relationer med andra. Det är ju långt mer fruktbart än att försöka ändra på någon annan. Gud vet, i sin kärlek, att vi kommer att misslyckas där. Att finnas där när någon behöver oss, att vara bollplank och gå med på en svår väg är något annat än att döma. Den skillnaden förstår vi nog.

Jag läste en liten bok en gång i ett väntrum på en vårdmottagning orden ”Den enda människan du kan förändra är dig själv. Redan det är svårt nog”. Gud vet det här. Så klart. Han har skapat oss och känner oss så himla väl. Det är av kärlek vi idag får höra vad vi INTE ska göra. Vi blir inte lyckliga av det, vi blir bara ännu mer frustrerade, ännu mer otillfredsställda och ännu mer olyckliga. Det gör att vi missar målet. Gud vill vårt bästa. Det kan vi lita på. Och klarar vi inte av att förändra oss själva heller, vilket är en uppgift som åtminstone jag kan erkänna att jag misslyckas med hela tiden, så kan vi räkna med Gud där också. I Guds hand kan vi bli den vi är menade att vara.

Och vi får lita på att Gud kan det där med att döma också en dag. Gud behöver inte oss som linjemän eller som högljutt klagande tränare och spelare vid sidan av eller på plan. Tack och lov så är det inte vårt uppdrag! För länge sedan lärde jag mig en sång av en kyrkomusikerkollega. Hon hade hur mycket noter som helst, och den här texten, dock inte melodin för den var inte så himla intressant, satte sig direkt i mitt medvetande. Jag tänker dela innehållet i den med er, med reservation för många års bearbetning i hjärta och hjärna.

Hpn gick inte omkring här med värdig min och hälsade Guds frid. Hon kom sällan till kyrkan. Hon var absolut inte from och blid. Hennes språkdräkt var mindre skön, men ingen visste vad hon gjorde varje kväll. Hon bad sin aftonbön till sin barndoms Gud.

Att utforma sin kristendom på annorlunda sätt än det som är vedertaget, det verkar inte alls rätt i våra ögon. Vi förstår det inte, och det måste vi inte heller. Ett liv i närheten av Gud kan ha många fler nyanser än vi både tror och förstår.

Så, när portarna till himmelriket en dag slår upp med stor fanfar, så kommer vi kanske att träffa många där som vi inte har träffat i kyrkan. Vår Gud, som ser djupt i varje hjärta lät inte oss dra gränsen. Hans dom blir rättvis, han vet väl så det blir säkert bra.”

Vi kan lita på det, och gå vidare i Guds underbara frihet och löften om att Han ger kraft till det vi behöver göra. På den ”måste”-listan finns helt enkelt inte dömandet, bedömandet eller utskåpandet. Han älskar oss för mycket för att vilja utsätta oss för det. Han vill att vi ska vara fria, inte dömande och dömda att misslyckas.

Det är den friheten som Kristus köpte åt oss på korset en gång. Vi får ta emot den befrielsen som öppnar många fler dörrar än den stänger och lämna resten till Gud. Det blir helt säkert bättre än bra. Det blir, så enkelt för Gud men alltför svårt för oss, nämligen helt rätt.

Predikan i Emmaboda kyrka den 9 juli 2017