Drömmarna är tillbaka! I natt har det varit full fräs för min del. Först hade vi en massa folk här på knytkalas. En av gästerna, lilla L som jag inte kan tänka mig kan göra en fluga förnär och inte vara emot nåt eller nån i hela världen, kom ut som värsta rasisten. Det var oerhört jobbigt och rätt pinsamt när man som värd skulle motivera under kvällen varför vi umgås med sådana och hur det kunde komma sig att vi inte hade en aning om hur illa det var ställt... FÖRLÅT LILLA L! Det var inte meningen! Om jag nästa gång vi ses ställer konstiga frågor så vet du varför ;)
Sedan var vi på Klädesholmen. Vi blev avsläppta av en buss mitt på gatan en liten bit före mina farföräldrars hus och pappas barndomshem, och jag tappade min grå munkjacka som då hamnade i riskzonen för att köras över av bussdäck modell gigantic. Då slet en gubbe tag i jackan och hävdade att den var hans. Jag tog tillbaka den och fnös att han knappast brukade gå i kläder i damstorlekar och gick in i huset mittemot. Där tog ett värdpar emot oss. Vi var egentligen på väg ett pat hundra meter bort, men stämningen började bli så hotfull där ute att vi gärna gick in istället. Där sprakade en konstgjord levande brasa (allt blir ju så logiskt på nätterna) och på vardagsrumsbordet plockade värdparet fran dagens stora fynd. De var tydligen samlare, och det första de samlade på var pelikaner i porslin. De hade nog hittat fyra-fem stycken idag med onda ögon och näbbar fulla med fisk. Det andra fyndet var en hel uppsättning med dansande kaniner i keramik. Det där var att betrakta som rariteter. Hela gruppen gestaltade nämligen den svenska folkparksrörelsen på 1950-talet. Dansande kaniner, tja man får väl dra vilka slutsatser man vill av det. När de här dyrgriparna hade beskådats och beundrats i tillbörlig ordning så avslöjade värdinnan att hennes man nu höll på med sitt livsverk: En textilbonad med applikationer föreställande Den Heliga Birgitta i nunnekläder. Jag fick se den här enormt stora fruktansvärt fula tygskapelsen i jeanstyg som ännu inte var färdigställd och tappade nästan andan. Vad säger man, liksom? Jag kunde i alla fall komma med en expertkommentar: Birgitta hade inte rätt huvuddok! Det karakteristiska svarta korset som pryder birgittasystrarnas huvuden fanns helt enkelt inte med...
Sedan var det dags att gå. Vi hade problem med att hitta våra kläder, men vi kom ut till slut. Då fick vi sällskap av gamla kolleger från kyrkan. De planerade konfirmationsläger, och jag talade om för dem att en av dotter Emmys gamla klasskamrater skulle vara med (vad nu en 28-åring har på läger med hormonstinna 15-åringar att göra) men det stora problemet var ju att hon inte var döpt och kanske till och med hade fått en muslimsk uppfostran. Det gick ju INTE för sig. Mitt i den diskussionen vaknade jag. Jag vet alltså inte vem som avgick med segern i den frågan, jag som tyckte att alla måste få en chans eller de andra som ville hålla kyrkans tro "ren från blasfemi".
Under hela dagen idag har jag funderat på en denimfärgad Birgitta, skrämmande pelikaner, presumtiva rasister i umgängeskretsen, ekivoka kaniner och sekteristiska församlingar som stänger människor ute. Vilken tur att det bara var en dröm! Undrar om det var ESC igår kväll eller nåt annat som rörde till hjärnbanorna under natten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar