Ett annat Sverige

Alla reagerade vi nog olika i fredags när vi fick klart för oss vad som hänt på Drottninggatan i Stockholm. Vi satt i bilen på väg hem från affären där vi hade klarat av veckans storinköp när bilradion rapporterade om stillastående tåg på Stockholms central, skottlossningar (som visade sig vara osanningar) och en kapad skåpbil som mejat ner fotgängare innan den körde in i och krockade  med en av Åhlénsvaruhusets entréer. Det var chockartat. Vad hade egentligen hänt? Vi visste inte, men det var något som skakade om oss ordentligt.

Jag är stolt över efterspelet. En huvudstad som öppnade sina medmänskliga kranar med full styrka visade att det går att lindra det fruktansvärda med kärlek. Mat delades ut, husrum erbjöds och den mänskliga värmen flödade. Polisens och vårdens olika styrkor agerade med medmänsklig professionalitet och politiken, med några få undantag, kunde i en svår stund samla sig till besinning. Gärningsmannen greps snabbt och vi har sluppit undan en stor del av de obehagliga spekulationer som kunde blivit vårt stora samtalsämne under lång tid om inte ett gripande hade skett. Vi fick dock tidigt klart för oss att det Sverige som vi skulle vakna upp till på lördagsmorgonen var ett annat än det vi tidigare hade haft. Inte anade vi att den förändringen skulle vara som störst ifråga om värme och empati. Det var ett Sverige som visade att kärleken är större än hatet, ett Sverige som visade att det finns ett Sverige som är värt att försvara med medmänsklighet och att vi också kan göra det. Vi vaknade till ett Sverige som valde samtalet och omtanken, inte rädslan och hatet. Jag är stolt över att få vara en del i detta stora sammanhang!

Men visst var det en omskakande upplevelse som fick många av oss att agera annorlunda än i vanliga fall. Vi kom hem med matkassarna och plockade upp allt, lika systematiskt som vanligt. Jag sätter någon form av ära i att ha ordning och reda och agera rationellt. Jag vet att jag hade köpt en flaska hårschampo i en nästan självlysande röd färg. Jag ställde den på diskbänken innan jag ställde undan den, men problemet är att den inte hamnade i duschen där den ska vara. Den är puts väck. Jag har kollat skafferiet, kylskåpet, frysen, tvättmedelshyllan och städskåpet samt bokhyllorna. Den är fortfarande borta. Jag har ingen aning om var jag har ställt den. Det var helt enkelt något annat som var i fokus i hjärnan i fredags eftermiddag. Nånstans får jag ändå vara glad att det inte var glass eller fryst fisk som jag har lagt nånstans utan att vara medveten om var.

Vi reagerar alltså väldigt olika. En del skärper det empatiska sinnet och andra, som jag, kopplar bort det rationella. Ändå ger det fruktansvärda i fredags hopp om en framtid som är präglad av annat än rädsla och hat. Vi kommer aldrig att kunna skydda oss från dåd av det här slaget. De händer överallt, och nu har ett hänt i huvudstadens hjärta också. Vi ska göra vad vi kan för att förminska risken att det händer igen, men vägen dit går inte via skuldbelägganden, hat, syndabocksletande och spekulationer om vem som gjort fel av det ena eller andra slaget. Vägen dit går genom närhet, möten, samtal och medmänsklighet. Vi måste se varandra och möta varandra. Det är det enda som hjälper om vi inte vill att våldet ska eskalera. Vi har redan sett början på ett sådant Sverige. Det inger hopp.