Helgen som nu är

Helgen har bjudit på en hel del. Teaterpremiären i fredags (Lasse Sonnesjös avslutningsföreställning "Dockteater, kan de' vau nå't?") gav oss inblick i dockteaterns värld på ett alldeles speciellt och handgripligt sätt. Flera kära återseenden blev det, lite praktiska övningar och en hel mängd med berättelser och episoder från ett långt teaterliv. Tack Lasse!

Igår, undan regnvädret, tog vi vår tillflykt till Kalmar Sportcenter för att se Kalmarsunds innebandyherrar ta klivet vidare in kvalet till Superligan. De ledde med 4-2 mot Örebro när matchen närmade sig slutet men förlorade ändå på straffar. Det var bittert så klart. Besvikelsen gick nästan att ta på, men regnet hade lugnat sig och lite mat på vägen hemåt lugnade känslorna, åtminstone för oss.

I heliga lila fastetider...

Idag har jag spelat på högmässan i Heliga korsets kyrka. Ordinarie kantor hade tyvärr skadat sig och jag fick hoppa in på kort varsel. Det var länge sedan jag spelade där, men det var roligt  och dessutom så lyckades jag pricka in rätt liturgisk klädfärg också:) Hade högtaleriet funkat hade det varit ännu roligare förstås... Nu fick jag sitta däruppe på läktaren på helspänn eftersom den lilla skvallerhögtalaren på orgeln hade bestämt sig för att kasta in handduken just idag. Att få avsluta en högmässa med ett rejält stycke på en rejäl piporgel är dock svårslaget som nöje! Hoppas att nöjet inte bara var mitt ;)

Jag undrar vad som händer med mina ögon just nu. I morse så rann de ohejdat, och när jag till slut fick stopp på både dem och den rinnande näsan och tog mig iväg till kyrkan så såg jag ut som om jag hade gråtit hela natten. Det hade jag INTE. Jag hade sovit gott. Nu känns de lite lagom irriterade men de rinner inte. Det är så skönt!!! Ibland blir man själaglad över sådant som man annars tar för givet. Det är faktiskt ganska nyttigt.

Det här var alltså en ny upplevelse. Jag börjar bli rädd för att ha utvecklat pollenallergi. Det har jag aldrig haft förut, men varför skulle jag INTE få det också när jag reagerar på så mycket annat? Sannolikheten lär väl vara i den absoluta närheten av värdet ett och det finns inte en enda sak jag kan göra åt det. Jag kan bara konstatera att jag verkar ha ärvt det mesta efter pappa, långt mer än jag trodde och det allra mesta är jag ju väldigt glad för. Att vara lik pappa är sannerligen inget att vara ledsen för! Pollenallergin hade jag dock gärna sluppit...

I morgon börjar en ny vecka. Efter att ha fått bedrövande men samtidigt sällsamt bekräftande nyheter under gårdagen så vill jag bara uppmana oss alla till några saker inför den kommande veckan: 

• Vi kan försöka vara snälla mot varandra! 
• Vi ska inte ta varann för givet! En dag är man ensam kvar.
• Vi måste vara glada för de medmänniskor vi har omkring oss och som delar våra visioner om en bättre värld! 
• Låt oss lära oss att  lyssna istället för att bara höra oss själva prata. Då kanske vi lär oss någonting! 
• Låt inte makten berusa oss även om det är lätt hänt i maktens varma famn!

Och en sak till: 

• Är du själv en gammal knähund (inte av födsel men av ohejdad mångårig vana), försök ändå att bete dig som folk och inte som värsta sortens rövhatt! 

Och se där, så var också en dammsugning av lägenheten på mottot Ta bort all skit som syns och lämna resten genomförd! Nu övergår jag till studierna igen. Här kommer en lärdom till från mig: Det är aldrig för sent att lära gamla hundar sitta :-)