torsdag, mars 23, 2017

Ett år

För ett år sedan fick du somna in efter ett par mardrömslika dygn. Under de dygnen gick du från att ha varit en pigg 77-åring som klättrade i trädgårdens fruktträd och beskar dem inför den kommande växtsäsongen till att ligga på sjukhusets intensivvårdsavdelning med en kallbrand som målmedvetet åt upp dig med början i ditt högra ben. Det hjälpte inte att kapa av benet, mardrömmen fortsatte. Ingen vet varför och ingen vet hur det kom sig att dina muskler dog. Vi kunde bara stå vid sidan och se på medan ditt liv flydde. Jag vet inte hur många tankar och planer jag hade under de här dygnen. Det var 24 timmars planerande per dygn för hur jag skulle lösa de problem som skulle uppstå när du skulle fortsätta ditt liv utan att kunna gå, vilka fortskaffningsmedel vi skulle införskaffa, hur du skulle kunna bo på ett värdigt sätt och framförallt hur du skulle kunna hantera det faktum att du skulle behöva hjälp av andra. Det skulle inte bli lätt för den människa som alltid hade varit andras problemlösare och som alltid såg möjligheter där vi andra körde in huvudet i ett svart omöjligt hål. "Det omöjliga tar bara lite längre tid" brukade du säga. Hur skulle du hantera det när det gällde dig själv?

Du behövde aldrig komma dit, Döden kom och hämtade dig medan vi stod runt din säng på eftermiddagen den 23 mars, på din älskade dotterdotters födelsedag. Jag ångrar så vansinnigt mycket att jag inte var där hos dig din sista medvetna timme kvällen innan. Jag var där under dina sista omedvetna, och jag tror och hoppas att du vet det.

Älskade pappa, jag saknar dig så. Livet går vidare trots att man inte tror det, men det är annorlunda. Du lärde mig så mycket, och gång på gång när praktiska problem dyker upp så hör jag din röst inom mig. Jag är så tacksam för att du lärde mig att tro på mig själv och på att allt går. Du kom ju inte från Kalmar som jag ;-)

Jag hoppas att du och mamma har det bra där ni är. Vi saknar er mycket! Men, och det är viktigt, ni lärde oss att ta vara på oss själva. Vi är en del i den pågående tiden där "släkten följa släktens gång". Trots sorgen så lever vi ännu, och ni har varandra där ni är. Gunilla och jag åt faktiskt lunch ihop igår i Växjö och familjebanden finns kvar. Det vill jag att ni ska veta! Emmy fyller 28 år idag, den "tredje dottern" som ni ibland skämtsamt sa när ni stod henne så nära och ställde upp så mycket för henne och mig när vi bara hade varandra under en stor del av hennes uppväxt. Våra tankar går så klart till er extra mycket en dag som denna.

"För Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag" skriver Paulus. Hur ser tidsbegreppet ut där ni är? Det har gått ett år sedan den dagen då vi, Gunilla och jag, inte hade någon förälder kvar i livet längre och andra i familjen förlorade en älskad morfar och svärfar och en "Roffe". För oss är det ett långt långt år som ändå just idag känns som en dag. Jag hoppas och tror att ni har det bättre än vi. Det är den tanken, och stödet från nära och kära, som håller mig uppe när det känns som mest svart.


Inga kommentarer: