söndag, mars 05, 2017

"Det var inte jag!"

I dagens gammaltestamentliga text läser vi om hur syndafallet gick till. Ormen frestade Eva så att hon smakade av kunskapens frukt. Den frukten åt sedan också Adam av, och där började då historien om människans liv utanför lustgården. Gud konfronterade dem och de blev utslängda. Synden hade tagit sitt grepp om människan.

Man tolkar naturligtvis inte texten bokstavligt. Det finns många djup att utforska om man tänker lite längre än så. Det som slog mig idag var främst mannens fega beteende. Eva hade inte så mycket att säga, hon hade fallit för frestelsen och lyssnat på ormens lockelser trots att hon borde vetat bättre. Det var hon medveten om. Adam var långt fegare. Det han gjorde var att skylla ifrån sig. Han lyckades skylla på både Eva som gav honom frukten och på Gud som hade gett Eva åt mannen. Att han själv tog steget att äta ville han liksom inte prata om alls. Det hela var ju någon annans fel. "Det var både Evas och Guds fel, inte mitt!"  läser vi att han säger.

Det där är fegt. Att alltid jämt och ständigt skylla på någon annan är så pinsamt lågt men likväl en strategi som både har överlevt och frodats under mänsklighetens hela historia. "Det var inte jag, det var han/hon!" Hur många gånger har vi hört det eller uttalat det själva? Ärligt talat?

Och trots det, trots vår feghet och våra undanflykter, så har vi då fått möjligheten till rättfärdiggörelse genom ett ställföreträdande offer. Gud förbarmade sig över oss och lät den ende Sonen ta vårt straff.

Det är här vi har anledning att använda vår feghetsstrategi, fast tvärtom. Det är ju inte vi som ordnar med rättfärdiggörelse. Det är någon annan. Det är Gud själv som räddar oss, inte vi själva. "Det är någon annan och inte jag". Vi kan inte ta någon egen ära för det utan bara ta emot den gåvan som någon annan har köpt.

"Det var inte jag, det var Jesus!"

Inga kommentarer: