Jag spelar på Kalmaranstalten ibland. Kyrkan har en besöksgrupp och den anordnar cafétillfällen och mässor, och jag har halkat in i den verksamheten. Det har jag inte ångrat.
Visst, miljön är tuff. Jag som har en (inte så liten) klaustrofobisk läggning kan i såväl fysisk som psykologisk mening känna av att murarna är tjocka på många sätt och att dörrarna och låsen är otaliga. Säkerheten är rigorös, och jag både vet och förstår att det behövs. Man sitter inte inlåst på en kriminalvårdsanstalt utan anledning. Ändå är det mer som förenar oss, vi som är här ute och de som är därinne, än vad som skiljer oss åt. Vi är människor allihop. Vi har fel och brister och vi har misslyckanden och erfarenheter av olika slag i bagaget.
Att få fira mässa ihop är starkt. Då blir det så tydligt att vi tillhör samma krets. Vi får del av Kristi kropp och blod, vi ber tillsammans och vi delar ordet med varandra. Det är värdefulla stunder, inte minst för oss som får ta oss hem efteråt till ett liv i frihet. Det är en påminnelse om att vi inför Gud inte har något att berömma oss av. Vi är lika.
Jag tänker på en textrad från en gammal låt av Terra Nova där man talar om anstalten Hall: "Utan hopp kan ingen människa leva, därför måste någon kunna rymma någon gång då och då." Hopp kan ju vara så mycket mer än att rymma från ett fängelse om man nu har hamnat där. Förresten kan man ha ett liv som i många stycken liknar ett fängelse utan att man rent fysiskt är inlåst. Våra begränsningar är stora, och ibland bygger vi burar av dem utan att vi måste. Vi kan vara fångar på så många olika sätt. Men hoppet behöver vi, hoppet om något bättre.
Vad är ditt hopp? Det är skillnad på hopp och önskemål. I hoppet finns någon form av realistisk förväntan om att det SKA kunna ske. Ett önskemål är vagare. Vi har vårt hopp hos Herren. Kan det egentligen bli starkare än så? Och det hoppet gäller oss alla, oavsett var vi lever våra liv.
Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån ska min hjälp komma? Min hjälp kommer från Herren, han som har gjort himmel och jord. (Ps 121:1-2)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar