Drömvardag

Så har vardagen återkommit, och med den mina drömmar. Julhelg betyder inte ledighet när man jobbar i kyrkan, utan det är snarare tvärtom. Det märkte jag inte minst idag när jag skulle tidsredovisa december månad, men det märks ändå att det är en annan lunk under storhelger. Det har definitivt sin charm, men faktum är att även vardagen har en viss charm. Att städa ut julen, vilket vi detta år gör gradvis, är nog rätt skönt det också när det väl är färdigt. Jag var dock inte alls beredd på det stora vemod som sköljde över mig i söndags när de flesta tomtarna åkte ner i källaren. Jag klarade julen hyfsat, mycket tack vare en härlig familj, goa vänner och mycket jobb, men nu i söndags kom saknaden efter mamma och pappa tillbaka. Det känns in i hjärtat. På söndag den 15 januari är det ett år sedan mamma tog sitt sista andetag. Det har varit ett hemskt år, men nu är det över åtminstone i kalendermening.

Mina drömmar, ja. Natten till igår var jag på någon form av tillställning, det var oklart om det var begravning eller bröllop för det fanns tydliga referenspunkter till båda, men hur som helst var både det svenska och det brittiska kungahuset på plats. Vi skulle ha våra platser i närheten av vår prinsessa Madeleine eftersom vi stod henne närmast. Vi åkte till stället där vi skulle vara (en plats som såg ut som det stora torget i Karlskrona) i bil med prinsessan Sibylla och hennes otroligt bortskämda vinthundar. De kräken var inte bara oerhört snorkiga, de kunde prata också och då menar jag inte hundprat i Lady och Lufsen stil, alltså "Hundar kan inte prata! Han prata med mig!!!" som vi kan höra varje julafton, utan verkligen PRATA. De här sade bestämt att de inte tänkte kliva ur bilen på rastning om de inte fick ha långkalsonger på sig. Ungefär när vi var på väg att inta våra platser blev jag väckt av goe maken som meddelade att frukosten var klar. I skenet av den fortfarande lika gröna julgranen kunde jag äta frukost och tacka Gud för att jag slapp vinthundarna och all övrig överklassetikett ;-)

I natt var det dags igen. Då var det Pierres och min tur att gifta oss, och det gjorde vi i Bohuslän. Själva ceremonin minns jag inget av, men jag vet att middagen hölls på Hotell Nordevik i Skärhamn. Det var en brokig samling gäster som hade samlats och vi var tvungna att springa ner i förråden i källaren för att hitta stolar till alla. Medan vi sprang upp och ner i trapporna så såg jag genom ett fönster hur en av våra dagstidningsjournalister med skräckslagen blick åkte förbi i rullstol i racerfart nerför en backe på gatan utanför. Två personer försökte hysteriskt bromsa farten. Den ena var min yngsta faster, iklädd bygdedräkt, och den andre var en fd förvaltningschef på Kalmar kommuns barn- och ungdomsförvaltning. Jag gick ut när de väl fått stopp på färden och deklarerade mycket stolt att det minsann var min faster Naima som utgjorde räddningen, men jag hade svårt att hålla mig för skratt för det såg ju helt enkelt för dråpligt ut. Journalisten, vi kan kalla honom Anders Matsson, blev ännu surare när jag inte tog hans skräckupplevelse på allvar utan skrattade år något som kunde blivit hans död. Ja, visst är jag en hemsk människa!

Nåväl, inne i matsalen pågick festen. En av gästerna försökte göra sig hörd genom att läsa upp en Powerpointpresentation som han hade skrivit ut på papper i så litet format att han var tvungen att hålla förstoringsglas med en hand och papperet med den andra. Det gjorde att han inte kunde hålla i mikrofonen också, så han skrek istället för full hals. Det hade jag svårt att acceptera, så jag fixade fram ett mikrofonstativ (jag har ju ett liggande i bilen) och så sa jag att han fick ta det från början när jag väl hade fått dit mikrofonen. Problemet var ju att själva föredraget va så långt att gästerna inte orkade lyssna en gång till. Ett annat problem, eller hellre en räddning, var att det var dags för mig att vakna. Återigen stod frukosten framdukad och jag fick äta fil och flingor istället för bröllopsmiddag. En sån har jag ju redan ätit för drygt tio år sedan så jag sörjer inte över det. Brudgummen har jag ju framför mig varje morgon, nästan i alla fall, sedan dess.

Vad betyder de här drömmarna? Ingen aning, men jag drar åtminstone slutsatsen att min kreativitet börjar vakna till liv igen. Tankarna virvlar när jag inte kan kontrollera dem, alltså när jag sover. Jag tror att det är ganska friskt egentligen, men med tanke på dröminnehållet så kan det måhända finnas en hel del som ser tecken på begynnande galenskap. Man får väl tycka och tänka vad man vill, tänker jag. Mina drömmar lever nog sitt eget liv ändå. Jag tänker inte hindra dem!

Och spännande är det att se vad som händer varje natt. Dessutom är det gratis :-)