Alltså, jag och mina drömmar... I natt har jag varit på Norrlidshemmet, precis som jag har varit nu i eftermiddag. Jag skulle spela på en mässa där för de boende, något jag gör varannan torsdag. I natt var det dock osedvanligt mycket folk på plats. Det var det förresten idag i verkligheten också, om än inte riktigt lika många som jag drömde om, så markant fler än de senaste gångerna vi har firat mässa där. Det som hände i natt hade dock inte så många fler likheter med verkligheten än så.
Jag kom dit, efter att ha irrat runt i lokalerna väldigt länge. Plötsligt hade vi en nyrenoverad lokal, något som jag vet att jag tyckte var väldigt märkligt eftersom Norrlidshemmet står på tur att rivas när det nya boendet på samma tomt står klart. Å andra sidan är det inte första gången som investeringar genomförs med huvudet under armen i kommunala lokaler, så helt otroligt skulle det väl inte vara. Mycket glas var det och stora skulpturer av staplade tändsticksaskar stod på golvet. Jag hittade fram till slut och började packa upp noter samt gå runt och hälsa på de församlade. Jag noterade att Stefan, som ju alltid är med och hjälper till, inte var på plats. Det var mycket konstigt i sig. Medan jag tog människorna i hand och bytte ett par ord med var och en stack en i personalen in huvudet genom dörren och sa att det var mycket märkligt att det varken hade kommit någon präst eller någon kantor. "Jag är ju här!" sa jag men insåg att prästen var väldigt, väldigt sen. Vi väntade en stund till, och sedan till slut kom det äntligen två personer till.
Det var vår diakon Beate som berättade att ordinarie präst, den härlige Torsten Z, hade blivit hastigt sjuk och inte kunde vara med idag. Hon hade därför en vikarie med sig. Jag hälsade på prästen och insåg att jag kände honom. Det var den så uppskattade och älskade prästen Bengt S som jag ju visste hade flyttat upp till himlen för ett bra tag sedan. Jag blev ganska förbluffad och frågade honom om han verkligen inte hade lämnat jordelivet, och det bekräftade han utan tvekan. "Men", fortsatte han, "jag är inte sämre än att jag gå in och vikariera lite grann ändå" vilket han gjorde. Mässan genomfördes med de psalmer som Torsten hade valt och allt gick enligt planerna. Scenariet måste te sig som en våt dröm för den tidigare alliansregeringens sjukskrivningstaktik ;-)
När jag skulle ta mig därifrån efter förrättat värv var det ännu svårare än att hitta in till rätt lokal. Hur jag än gick så hittade jag inte rätt utgång utan irrade runt och gick ut åt ett håll som jag inte alls kände igen. Sedan gick jag runt runt runt för att hitta till parkeringsplatsen där jag hade parkerat bilen. Jag lyckades inte, utan goe Pierre väckte mig mitt i letandet för att meddela att frukosten var klar.
Drömmar är ju konstiga... Och inte blev den här drömmen mindre konstig när jag upptäckte att det idag på dagen är fem år sedan Bengt S började bjuda upp änglarna till dans i landet ovan där. Jag minns själv när jag fick veta att han hade gått bort, men jag kan inte på egen hand komma ihåg när det var. Däremot hade en Facebookvän till mig och en nära vän till Bengt själv delat minnet just idag. Jag undrar egentligen vad som händer. Kan omgivningens tankar påverka ens egna drömmar? Eller var det något som skickades till mig uppifrån?
Ja, jag vet inte. Livet är verkligen ett mysterium som vi inte helt kan greppa och förstå. Vi kanske ska vara tacksamma för det. Det leder till spänning i varje fall, och till miljoner frågor som pockar på svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar