fredag, oktober 28, 2016

En tid för enhet

För länge sedan sjöng vi så här då och då i kyrkliga sammanhang:
"Gud, lägg en själ på mitt hjärta och älska den genom mig
och må jag sedan göra allt för att vinna den själen för dig."

Jag kan inte riktigt säga att jag fick något specifikt svar på den bönen. Vilken själ jag skulle vinna för Gud har jag aldrig förstått. Kanske beror det på ohörsamhet från min sida eller på att jag brister i sådär tusen och en andra avseenden, men någon tydlig fingervisning har jag inte känt. Däremot så har jag haft möjlighet att göra annat i form av stödprocesser. Körsången, psalmsången och musiken, dvs lovsången i kyrkan, är sådant som jag har kunnat vara med och bidra till genom åren. Kanske har det gett resultat det också någonstans.

Numera känner jag att jag brinner extra mycket för en sak, nämligen enheten och ekumeniken. Det har säkert mina erfarenheter bidragit till. Jag har nämligen så gott som hela mitt liv varit "fel". Det är inte självvalt, det har bara blivit så. I Vänsterpartiet var det fel att att vara kristen. Det var helt enkelt jättefel. Sådana udda fåglar visste man ju aldrig var man hade. När nu den där kråkan till vänsterpartist dessutom var feminist och socialist så blev det liksom ännu konstigare, för att inte tala om hur fel det blev när hon gifte sig med en folkpartist. Det var inte bara jättefel, det var MEGAFEL. Ändå höll jag mig kvar ett bra tag. Jag visste ju att jag rent politiskt och ideologiskt hörde hemma där. Att partiet sedan utvecklades åt ett annat håll så att situationen förändrades på många plan är en annan sak.

Sedan detta med att vara församlingsmedlem och ideellt arbetande musiker på gudstjänster i en kyrka som måste karakteriseras som mycket värdekonservativ... Det är inte heller en situation som saknar konfliktytor. Att vara döpt två gånger, frånskild i tio år, ensamstående mamma med en dotter med hög integritet och egen vilja (som sin mor) och dessutom vänsterpartist är inte direkt inom ramen för EFS. Det är snarare i en helt annan ram. En församling där man har hört från predikstolen, visserligen länge sedan men ändå, att "det enda parti som  jag som kristen och med rent samvete (predikanten alltså) kan rösta på är KDS" är en församling som har en ram som är ganska mycket för liten och dessutom felformad för min del. Det finns en rad andra viktiga frågor där vi inte heller på långa vägar varit överens och vi är det fortfarande inte. Ändå har jag hållit jag mig kvar ett bra tag. Jag har inte lämnat församlingen men jag har av praktiska schemaskäl inte deltagit i verksamheten på över ett år nu. Jag har, trots allt, sett det som en nödvändighet för mångfaldens skull att finnas där även om jag långt ifrån har ställt upp på allt som sägs och görs. Det är ändå mitt andliga hem. Jag har en lång historia där och många minnen. Där finns många kärleksfulla människor. Vad framtiden har att bjuda på vet jag inte, men jag hyser varma känslor för den församlingen trots allt.

Mångfald behövs nämligen. Det är i mångfalden vi ser rikedomen i Guds församling av ofullständiga och unika människor. Det är i mångfalden enheten betyder något. Det är inte svårt att vara enig med folk som man delar alla åsikter med. Det svåra är att utgöra en enhet med dem som inte är som jag, eller hur? Och det är DEN enheten vi ska både vara och visa, tror jag alltså. Jag blir alltmer övertygad om det. I en värld som alltmer präglas av splittring och konflikt behövs det mer än nånsin.

På måndag kommer påven till Lund och Malmö. Det är stort. Att katolska kyrkans överhuvud kommer hit till Sverige för att högtidlighålla minnet av reformationen är faktiskt MEGASTORT. Det var ju då den katolska kyrkan utmanades av en Martin Luther som inte gav sig i första taget. Resultatet blev en splittrad kyrka med olika fraktioner och sår som inte är läkta ännu. Självklart finns det stora skillnader mellan den katolska kyrkan och den lutherska. Ingen säger något annat. Frågan är dock om det just nu, i dessa dagar, i den här tiden, är läge att lyfta upp skillnaderna mellan just dessa grenar på Guds församlingsträd? Det trädet har ju oerhört många grenar, för att inte tala om alla småkvistar och skott här och där. Är det inte just nu viktigare att tala om att vi är grenar på samma trädstam? Allt har sin tid säger Predikaren: Det finns en tid för att kasta stenar, en tid för att samla ihop stenar (Pred 3:5a). Jag skulle vilja hävda att det nu är mer tid att samla ihop stenar än att kasta dem. Därmed inte sagt att vi är lika. Det är vi inte, men det är i den rika mångfalden som Guds enhet framstår som starkast och tydligast och ingen kan med fog säga att Gud inte verkar genom alla sina små grenar liksom i den stora grenen som den katolska kyrkan utgör.

Jag tror att det är den här frågan som Gud har lagt på mitt hjärta. Vi har alla olika uppgifter, precis som kroppen har olika lemmar med olika uppgifter så har vi människor i Guds församling olika uppgifter. Vi formas under livets skeenden och de erfarenheter vi får kan vi använda för Guds rikes utbredande.Vi behövs ju allihop, och ingen ska förhäva sig över och döma ut någon annan. Även om det finns en oerhörd mångfald av uppgifter som väntar på att utföras så hör inte just den uppgiften till dem.

Inga kommentarer: