tisdag, september 27, 2016

Utförsbacke

Jag ödslar ingen energi på mitt gamla parti längre. Det är i grunden ofruktbart. Partiledningen verkar ändå ha bestämt sig för att befinna sig ljusår från verkligheten och lokalt har man blivit så avväpnat att den enda markering man kan, vill och får använda är protokollsanteckningen. Hur ska man kunna förändra världen då? Det är helt enkelt meningslöst.

Däremot så blir jag fortfarande upprörd över hur man behandlar människor som liksom jag har beslutat sig för att lämna partiet. På många håll i V så delar man in människor i vi och dom. Den som inte är med är automatiskt emot. Utrymmet för nyanser är noll. Problematiseringar utan skygglappar betraktas som så jobbiga att de blir rena trauman. I själva verket kan man tro att det premieras att koppla bort människohjärnan och bara tänka med reptilhjärnan.

Det senaste, och väldigt långvariga, exemplet är behandlingen av riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh. Jag orkar inte redogöra för hela affären, men kort sagt så behandlas hon som paria i ledande kretsar. Hon har pekat på kvinnoförtryck i förorten och har sedan blivit pådyvlad anklagelsen att hon anser att förtryck BARA finns där, riktat från muslimska män mot kvinnor. Det är så dumt att det inte liknar en gris ens (taskigt uttryck som drabbar en snäll gris förresten). Ändå upprepas detta, gång på gång. Hon blir till och med anklagad för att vara rasist. Nu lämnar starka kvinnor Vänsterpartiet i protest mot partiets utveckling. Kakabaveh-drevet blev förmodligen droppen som fick bägaren att rinna över.

När man lämnar V så sker det efter noga övervägande. Det är en del av ens identitet som går förlorad, även om man själv står fast vid sina övertygelser. Man blir också mycket illa sedd. Tyvärr så drabbar den där svartvita och antiintellektuella mentaliteten i vänsterkretsar den som har modet att våga säga ifrån och ta avstånd. Om man inte är god (dvs vänstermedlem) så är man nämligen ond. Den dagen man träder ut ur partiapparaten så har man lika lite värde i näringskedjan som en SD-sympatisör eller borgare. Verkligheten är antingen svart eller vit, ond eller god och utrymmet för reflektioner och mer än en tanke i skallen finns inte. Man kan ju inte tolka kommentarer i stil med "nu går de nog till SD" eller "inte en minut för tidigt att de lämnar" på annat sätt, eller hur? Är man fd V-medlem så är man per definition skit, trots över 40 års hängivenhet i partiets tjänst.

Det här är inte människovärdigt. Det är så tråkigt att ett parti som i många stycken har en politik för människors lika värde på demokratisk grund inte klarar av att omsätta de vackra orden i praktisk handling. Därmed klarar man inte av att hantera sitt trovärdighetsproblem. Det gamla K-ordet sitter kvar. Historiens våta filt blir tyngre och tyngre. Insikten att olikheter stärker liksom samverkan och öppenhet är eliminerad. Ingen annan än partiet självt kan få skulden för den utförsbacken.

Inga kommentarer: