Igår var jag så vansinnigt trött på dessa politikersvar som alltid går ut på att skylla ifrån sig på andra och/eller att lyfta fram exempel på aktörer som är ännu sämre för att själv framstå i bättre dager. Det är ju inte helt ovanligt att stöta på sådan argumentation, för att nu uttrycka sig litotetiskt.
Idag blir jag lika vansinnigt trött på en kyrkligt aktiv debattör (på Barometern Debatt) som skyller Svenska Kyrkans tillkortakommanden vad gäller exempelvis resor och representation på kyrkans organisationsform, med andra ord på de förtroendevalda som utses i kyrkovalet och som är partipolitiskt aktiva. Där begår debattören exakt samma fel som de politiska pamparna: Resonemanget går ut på att skylla ifrån sig och på att skylla på någon annan. "Visst, fel har begåtts men det är inte jag som är ansvarig, det är någon annan".
När fel begås så tar man gemensamt ansvar. Det gäller förtroendevalda, ideella krafter och anställda. Det är att handla etiskt och moraliskt riktigt. Det är exakt DET vi ska göra om vi vill kyrkan väl.
Under en högmässa i april sjöng vi en text ur Johannesevangeliet:
"Såsom Han har älskat och gett av sin kärlek
ska vi också älska varann.
Vi ska ha gemenskap och vara rädda om varandra.
Man ska kunna se att vi är syskon."
Ligger strategin "Det är de andras fel" i linje med de orden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar