Nej, det gick inte längre. Det förstod ju vem som helst. Åsa Romson kunde inte längre vara språkrör för Miljöpartiet. Det var inte ens spännande att höra valberedningens presskonferens vid lunchtid idag i det avseendet.
Men det hela är ändå pinsamt dåligt hanterat. Miljöpartiets kris handlar om så mycket mer än Åsa Romson. Det handlar förstås om utnämningar som inte har fungerat, men ännu mer om brutna politiska löften och om att partiet har bytt ståndpunkt i sina hjärtefrågor när de nu har haft chansen att förverkliga dem, åtminstone stegvis. Så har inte skett, och ansvaret för detta bär ytterst partiledningen.
Och så byter man ut Åsa Romson och låter det andra språkröret Gustav Fridolin sitta kvar. Frågan är om inte han har ett större ansvar än Romson för den politiska irrfärden. Har han verkligen rent mjöl i den ideologiska påsen eller ligger där en stor illaluktande kolbit och pyr?
Ett delat ledarskap bär man gemensamt. Man står enade i framgång och man ska falla tillsammans när det går åt pipsvängen. Så borde ett parti som har fattat innebörden i orden gemensamt, ansvar och feminism agera, men det gör inte Miljöpartiet. De agerar som så många har agerat före dem i så många olika sammanhang. Vi känner igen det.
Hur många friska fläktar kommer från det gröna partiet idag? Ärligt talat, inte så många. Det jag känner mest är stanken av unket gammalt patriarkat. Det är trist på så rara ärter som under så lång tid har ärligen kämpat i motvind för hållbarhet och för en bättre framtid. De borde kunna bättre än så här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar