Vårt samhälle vilar på det ideella arbetet. Har du hört det förr? Jag har sagt det massor av gånger, och skrivit det minst lika många gånger. Jag har jobbat ideellt hela mitt medvetna liv och jag vet vad det betyder på många plan. Andra har också hävdat vikten av frivilligt samhälleligt engagemang, och sant är det. Fortfarande.
Utan det ideella arbetet, och naturligtvis menar jag då alla de frivilliga som ställer sin tid, sitt engagemang och sin energi till förfogande utan att kräva betalt för sina insatser, skulle vårt samhälle gå i konkurs. För ganska många år sedan gjorde kultur- och fritidsförvaltningen i Kalmar ett överslag på hur många timmar som föreningslivets ledare ställde till förfogande på ideell basis och kom fram till att mätt i skälig timlön så motsvarade det en hel extra nämndsbudget. Säg att budgeten låg på drygt 100 mkr per år. Skulle man ha betalat alla ledartimmar så skulle det alltså ha gått åt det dubbla. Vilken kommun skulle ha råd med det?
Ingen. Därför blev jag så oroad när jag för ett par veckor sedan läste att man någonstans inom Kalmar kommun funderade på att lösa Skälbys 4H-gårds pengabekymmer genom att "ta över en del i egen regi". Är det verkligen ekonomiskt försvarbart? Nej, det är det verkligen inte, men det är inte det största bekymret med en sådan lösning. Det största problemet är att kommunen i så fall hade tagit ifrån människor BÅDE ett intresse som de brinner för OCH reellt inflytande över frågor som verkligen betyder något. DET är ett stort problem. Tänk bara på hur många gånger som detta har hänt, för det mesta förstås i all välmening, men det blir fel. Istället för att hjälpa och bygga hållbart så tar man ifrån människor kanske det viktigaste de har och på sikt så passiviserar vi generation efter generation. En massa energi som hade kunnat brukas till något gott och uppbyggligt går då till spillo. Det är fel väg att gå. Så utvecklar man god grogrund för alienation och regrediering. Det är inte önskvärt.
Nu blev det ju inte så här den här gången, tack och lov. Istället får gården de pengar de behöver för att klara av verksamheten. Både engagemanget och tryggheten kan bibehållas. Att det sker på det sätt som det nu görs, genom att kommunledningen öronmärker exakta resurser är så typiskt Kalmar att jag inte längre orkar skriva om det. Att kommentera vilka alternativa sätt som man skulle kunna använda sig av för att också bibehålla nämndsledamöternas engagemang känns liksom ganska fruktlöst i dagens läge. Huvudsaken den här gången är att gården får vad den behöver. Äntligen.
Vi har inte för mycket engagemang idag. Vi har istället för lite, så det gäller att ta vara på det som finns och se till att människor fortsätter samt inspirerar andra att göra detsamma. Något annat har vårt samhälle inte råd med. Världen är nämligen full av tappade sugar, och fler sådana vill vi väl inte producera?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar