En liten bit i taget

En havererad bil (inte min men dotterns) och en kraschad dator senare sitter jag här vid datorn och saknar pappa så att det gör ont. Planeringen inför begravningen är tung men börjar arta sig. Jag har letat upp bilder till agendan och hoppas och tror att Fonus gör ett lika gott arbete som med mammas begravning. Det känns makabert. För ungefär två månader sedan gjorde jag och pappa tillsammans det jag nu gör än en gång. Enda trösten i den här mardrömmen är att mamma och pappa är tillsammans igen. De behövde inte vara ifrån varandra så länge. Pappa kommer att begravas på deras bröllopsdag. Mitt i allt så är det ändå en vacker tanke.

Min fantastiska familj och mina vänner har med förböner och omtanke långt bortom det möjligas gräns burit mig igenom allt sedan den 20 mars då vi fick åka med pappa upp till sjukhusets akutmottagning. Aldrig fanns det då ens en tanke om att han den 23 mars på eftermiddagen skulle ta sitt sista andetag. Min pappa som befann sig mitt i livet! Min underbart snälla pappa som alltid har varit stödet i tillvaron! Min pappa som jag så självklart i alla situationer har kunnat vända mig till! Det är tomt nu. När jag var liten brukade jag gå till hallen när han tog på sig skorna, ta på mig mina skor samtidigt och på frågan "Vart ska du?" svara "Följa med" och självsäkert veta att jag fick. Det fanns alltid plats för mig. Jag kommer inte att höra hans fyra ringningar på ytterdörren eka genom hela lägenheten fler gånger och få se hans glada leende när jag öppnade. Jag kommer inte att få prata med honom igen och fråga om allehanda praktiska och tekniska problem som han med en ängels tålamod alltid kunde leverera svar och lösningar på. Min pappa är borta, men han har lämnat ljusa, varma och glada minnen som jag vårdar ömt. Snart kanske jag kan vara tacksam för dem. Än känner jag mest sorg och saknad och en ilska över att pappa rycktes bort i sådana oerhörda plågor. Jag inväntar sjukvårdens svar på vad som egentligen hände. Jag hoppas att jag får svar. Jag hoppas också att Gud kan ge mig styrka trots att jag i sanningens namn undrar varför i all världen Gud lät detta ske.

Med djup sorg följer effekter. Mammas bortgång var väntad och var därmed inte så traumatisk. Vi visste ju att stunden närmade sig. Det här är något helt annat. Jag håller på att gå i bitar. Ibland undrar jag om jag har blivit konstig i huvudet. Jag kan jobba i kyrkan med de förrättningar jag är uppsatt på, men jag vet inte efteråt hur många psalmverser jag har spelat. Jag kan gå förbi folk som högljutt diskuterar det orättvisa i att landstinget har rökfri miljö vid sjukhusets entréer och bli topp tunnor rasande. Jag kan glömma vad jag nyss har sagt och till vem. Jag kan finna mig själv gå och dra en förmiddag här hemma utan att egentligen uträtta någonting alls. Det här är inte jag. Jag inser att jag befinner mig i en chockfas, och jag hoppas att den övergår i något annat så småningom. Någonstans så vet jag att den gör det, men frågan är när och om jag behöver någon hjälp för att nå dit utöver de insomningstabletter som jag just nu måste använda.

Nåväl, det är "ett ögonblick i sänder" som gäller. Jag inser det. Precis så som pappa alltid sa när det var många saker som behövde göras: "För varje sak man klarar av är det lite mindre kvar att göra." Jag måste praktisera detta nu. En liten bit i taget. Det får vara så. Och fram till dess kommer jag att vara dålig på att uttrycka min stora tacksamhet till er alla som stödjer, ber och håller mig uppe. Jag hoppas kunna orka att tacka er sedan när kraften är tillbaka.