Beskt kaffe just idag

Har ni en aning om hur det känns att försöka öppna ett nytt kaffepaket när man har tennisarm? Jag lovar, det är ingen höjdare om man inte har en sax till hands. Då riskerar man å andra sidan att hälla ut en ansenlig mängd malet kaffe, en mängd som på bråkdelen av en sekund lyckas sprida sig i samtliga kökets undangömda vrår. Men kaffe måste man ju ha till frukosten, så det är bara att bita i det sura och onda äpplet.

Så tänkte jag i morse, ända fram till dess att det slog mig att jag är lycklig som överhuvudtaget har kaffe och en kaffebryggare, ett kylskåp, ett dukat frukostbord, ett kök och ett hem. Dörren in till mitt hem bestämmer jag också över, inom rimliga gränser förstås. Vi är ju fler som bor här, men vårt hem är i någon mening vår borg.

Det där med gränser, dörrar och murar är aktuellt idag. Just idag är jag inte stolt över att vara svensk. Det som sker vid vår södra gräns är inte civiliserat och inte präglat av den öppenhet, generositet, solidaritet, empati och kärlek som jag anser vore mänsklig i en situation när människor flyr för sina liv till det okända. Nu möts de av ID-krav istället för medmänsklighet.

Om vi inte anser oss ha möjlighet att vara mänskliga, vad är vi då?

Jag lyckades brygga kaffe i morse. Jag fick dricka det i lugn och ro vid mitt julpyntade matbord och med de fyra röda ljusen i adventsljusstaken tända. Mina tankar går till ett Sverige som slår sig för bröstet med anledning av gratis entré på statliga museer och som samtidigt stänger gränsen för människor som behöver hjälp här och nu. Kaffet var ovanligt beskt just idag. Tennisarmbågen värker, men den är inte mitt största problem.