Det här kom att bli en tung vecka. Knivattacken i Trollhättan idag tog helt andan ur mig. Det är fullständigt förskräckligt. Vad händer när vi inte kan vara trygga när våra barn är i skolan? Vilket liv har vi då? En lärare har fått sätta livet till, flera elever är skadade fysiskt och många många fler får psykiska trauman att bearbeta. Kyrie eleison var det första jag orkade tänka. Herre förbarma dig. Vi som är här vet ju inte vare sig ut eller in. Nyheterna slår till mitt i solar plexus. Bedrövelsen och sorgen sliter i kroppen och det blir svårt att andas. Herre förbarma dig över oss människor...
Igår hade jag mitt första utvecklingssamtal på ett av mina två jobb. Jag gick dit med noll förväntningar. Jag vet att jag saknar formell behörighet och vet plågsamt väl om alla kompetensluckor jag har. Det känns ju knappt som om jag har börjat, men trivs gör jag ändå! Det jag fick höra fick mina ögon att tåras. Jag är välkommen. Jag är en tillgång. Jag är uppskattad. Det där med behörigheten vet ju alla om, men jag blev anställd ändå. Jag började nästan gråta innan jag lyckades kraxa fram att jag nog är en ganska trasig människa. Såren finns kvar, men de börjar läka, och jag kan känna glädje då och då. Jag övar mig, och ibland går det riktigt bra. Jag har ju så mycket att vara tacksam för, nu dessutom för arbetsuppgifter som gör skillnad! På hemvägen blev jag påmind om hur livet såg ut förut. Det ökade på tacksamheten. Man ska, som det står i psalm 261, vara tacksam för törnet som sticker en, men man kan också vara tacksam för att just SAMMA taggar inte längre finns vid vägkanten där man färdas. Man lär sig av både det goda och det som gör ont, och det ska man värdera, men man behöver ju inte sticka sig blodig på försåtliga grenar mer än nödvändigt.
Det där gick upp för mig med all önskvärd tydlighet även i måndags kväll. Allt har sin tid nämligen, och man ska vara klok nog att lämna de sammanhang som inte rimmar med melodin man själv har i hjärtat. Den tidpunkt då flyktingmottagande ses som en fråga om att "ta" istället för att "ge" så har det åtminstone för mitt vidkommande blivit helt fel. Jag är som medlem, förtroendevald och anställd stolt över att Svenska kyrkan ställer upp med temporära boendelösningar. Det är verkligen att göra allvar av sin övertygelse och att leva som man lär. Jag önskar att alla andra som skulle kunna hjälpa till, om än bara marginellt, också valde att göra det, men vi är tyvärr inte där än. Flyktingvågen är oerhört stor. Alla goda krafter behövs. Frågan bör inte handla om OM vi kan hjälpa, utan om HUR. Men tyvärr så tog det stopp precis där.
För det är nämligen så här enkelt: Det är för att ta vara på varandra som vi är här. Varför skulle vi annars ha hamnat här i livet?
Mina tankar går idag till Trollhättan. Där behövs också värme, kärlek, trygghet och stöd. Det fruktansvärda som har hänt kan inte ändras, men framtiden kan fortfarande påverkas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar