Jag gjorde det! En timme runt runt runt på Fredriksskans löparbanor tillsammans med ett antal andra speciellt inbjudna till Lejonloppet resulterade i 50 000 kr som går till hjälp till Syriens flyktingar, till Barndiabetesföreningen och till idrottsverksamheten i Kalmar SK. Det var en timme som för min del inte blev mer än drygt hundra meters löpning, men resten blev rask promenad. Löpning har ju aldrig varit min grej, inte ens innan jag fick ena foten krossad av en bil, men nu är det liksom rätt uteslutet som motionsform. Vi var ett par stycken som gick runt, men jag kan lova att även om vi inte avverkade lika många varv som andra så fick vi delta i desto mer intressanta diskussioner. När tar man sig tid att tala med varandra i en hel timme annars? Tack Maria för en trevlig stund! Och naturligtvis var det blå klädkod som gällde igår. Är man på Fredriksskans är det nämligen blått som gäller ;-)
Men det var inte helt utan vånda att delta i det där. Jag hade lämnat ett halvt kanske till att delta en gång för länge sedan, men sedan kunde jag läsa i tidningen att jag skulle vara med. Då vill man ju inte framstå som en svikare när dagen väl är inne. Sådan är inte jag. Regnet öste ner från början. Jag kan inte visats ute länge i regn, då sabbar jag i teknisk och reell mening kommunikationsförmågan totalt. Jag gillar inte att tävla och är inte förtjust i att göra mig till åtlöje. Jag har fortfarande väldigt svårt att se vitsen med upplägget. På vilket sätt skulle vårt travande vara relaterat till hjälp till behövande? Vem skulle vara intresserad av att titta på en skock halvkändisar som avverkar varv på varv på en 400-metersbana? Nej, ingen. Bara för att typ allting i Kalmar numera går ut på att anordna löplopp så måste inte just det konceptet vara lösningen för alla insatser. Om man tänker efter, finns det NÅT mer vi skulle kunna bidra med än att imitera ett slött greyhoundrace?
Jo, jag skulle kunna tänka mig det. Tänk om vi, politiker från höger till vänster (även om de sistnämnda saknades), idrottsfolk, mediaföreträdare med flera tillsammans och i enighet kunde gå ut och samla in pengar för en god sak? Skulle det vara möjligt? Ja, förutsatt att man lär sig skilja på sak och person och kan se att det finns saker som förenar och inte bara sådant som skiljer oss åt, men jag vill ju tro att det skulle kunna gå åtminstone nån gång. Vi kanske till och med tillsammans skulle kunna komma fram till en gemensam strategi, en strategi som skulle kunna visa på enhet när det gäller och inte på det gamla vanliga käbblet om andras låtsasvärldar, drömbudgetsiffror (om sådana ens finns) och paranoida misstankar om dolda agendor. Frågan är om inte just en sådan utmaning skulle kunna förbättra klimatet i Kalmar inför framtiden.
Men, det är klart, det bygger ju på att viljan finns. Gör den det? Eller är det viktigare att framhäva sig själv än att bidra till nåt gott och större tillsammans? Och en sak till: En sådan utmaning kan man inte komma undan på grund av skadade knän eller lite regn. Det kanske gör den ännu svårare?
Men, hur som helst, jag bidrog till de 50 000 kronorna igår om än i marginell mening. Det kostade mig två rejäla blåsor på hälarna och en värkande vänsterfot. Det kunde det ändå vara värt, även om jag är helt övertygad om (trots att jag är van vid att befinna mig mitt i jantelagens centrum) att det finns andra delar av mig än fötterna som jag kan använda för att bidra med ännu mer, och jag är övertygad om att det gäller för många andra också. Kanske kan man få pröva med hjärta och hjärna också?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar