Statsbudgeten är presenterad, med vinnare och förlorare. Självklart är privatekonomin förlorare i ett läge då åtta års skattesänkningar har urholkat den generella välfärden och pengarna flyttat från gemensam kassa till privat plånbok. Det är väl inte konstigt? Att se och läsa hur moderaterna ömkar sig över välavlönade män eftersom de missgynnas mer än kvinnor blir mest bara pinsamt. Vad skulle annars bli resultatet när orättvisor ska utjämnas, orättvisor som har funnits sedan urminnes tider och som dessutom har ökat under alliansstyret? Att alla får mer? Ja, det är svårt med bildning och logik ibland. På vissa håll fungerar det inte alls. Men visst, man kan ju alltid önska att det skulle hända betydligt mer än det faktiskt gör på regeringssidan. Det är lite halvfegt, men ändå ett steg i rätt riktning. Kvinnor är vana vid att vänta. Det går inte direkt snabbt när höger-vänsterperspektivet alltid är viktigare än rättvisa-orättvisa eller kvinnor-män. Det är dags att ändra på det!
Lokalt och regionalt läser vi också om lite sprickor i fasaden här och där. Nu är Ölands gymnasium på tapeten igen, och äntligen i offentlighetens ljus. Det är välbehövligt! För övrigt anser jag att Ölands
gymnasium var en felsatsning från första början. Ett lokalt
självhävdelsebegär växte sig allt starkare medan det sunda
förnuftet sattes på undantag (och jag var enbart ersättare i styrelsen på den tiden så jag hade inget att säga till om, men tjatet minns jag). Idag ser vi resultatet: Åratal av
sviktande elevunderlag urholkar såväl ekonomi som kvalitet. Många
gånger i gymnasieförbundets styrelse och på gruppmöten lyfte jag frågan om framtiden, men man skulle
(standardsvaret) inte måla en viss potentat på väggen utan
istället fortsätta försöka med konstgjord andning år efter år
med nya utvecklingsprojekt. Var det inte kulinariska akademier och
yrkeshögskola så var det samverkan med kommunal vuxenutbildning och
profilering på öländska grödor. Vid ett tillfälle var det så
bråttom att ett informationsärende bytte skepnad till beslutsärende
efter ärendets föredragning, men inte hjälpte det. Faktum kvarstod: Eleverna valde andra alternativ. Skolledningen slet sitt hår. Vi i styrelsen fick höra solskenshistorier om elever på individnivå och se glada bilder från skolinvigningen, men det hjälpte liksom inte. När man är 16 år vill man vidga sin värld. Det är hög tid att man tar konsekvensen av det på styrelsenivå och ser till att använda befintliga resurser i elevernas tjänst på ett ansvarsfullt sätt. Det är ju det som är politik, nämligen att prioritera och göra det bästa möjliga inför framtiden, även om det, vilket bör vara fallet vid det här laget, känns alldeles för sent.
Gemensamma resurser ska nämligen hanteras med respekt och klokskap, såväl lokalt och regionalt som nationellt. Vill vi ha en framtid så är det nödvändigt. Tänker vi bara så långt som till oss själva, vår egen plånbok och vår egen känsla av självhävdelse så kanske vi kan slänga de långsiktiga strategierna på sophögen, men då gör vi å andra sidan detsamma med våra barns och barnbarns (och andras barns och barnbarns) framtida liv. Det är bara att välja, och det gäller att välja det som är rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar