När blev hästar dyrbarare än människor?

Ibland gör det ont att läsa tidningen. Det hände idag. Det har varit möte kring romernas husvagnsläger vid fd Salve strax söder om centrala Kalmar. Dagtid finns romerna utanför butikerna med sina pappmuggar och tigger småslantar från oss som handlar. På natten måste de ju sova nånstans, och då har Salveområdet dykt upp som en möjlighet. Det är inte problemfritt. Det var hätska tongångar från grannarna gentemot kommunens agerande och Stadsmissionens insatser. Flickor, som har sina hästar inkvarterade i närheten, uppges vara rädda att vistas där. Närmaste grannen har saknat information. Dyrbara hästar befinner sig i hagar och stallar. Det anses vara ohållbart. En gång har ju en av romerna, ingen av dem som bor där men någon annan, ridit barbacka olovandes...

Hela historien skär i mitt hjärta. När blev hästar dyrbarare än människor? Vad är det som skrämmer med fattiga människor som varken har bostad eller arbete? Är det hudfärgen? Språket? De trasiga kläderna? Eller är det något som skapas i kommunikationen människor emellan? Ja, jag har mina tankar. De är inte direkt upplyftande. Jag är ledsen, arg och ganska frågande inför framtiden. Ska vi någonsin kunna lära oss att samexistera med människor som inte är exakt likadana som vi?

Igår var jag i Jan Nordströms lilla sommargalleri. Jag skulle klistra upp ett stenhjärta, alltså en hjärtformad natursten, på en vit vägg. Vi behöver nämligen sprida kärlek! Tyvärr var det svårt att få stenen att fästa. Både den och väggen var nog en aning för hårda, men det går naturligtvis att lösa. Värre är det när människohjärtan är för hårda och när det blir omöjligt att mötas hjärta mot hjärta. Jag känner att mitt hjärta behöver bli mjukare. Kanske finns det fler med samma behov. Jag tror faktiskt det.