"Somna du lilla barn... regnet slår på vårt tak och i skogen tjuter räven..." Idag känns den här lilla vaggsången, visserligen med jultema men ändå som klippt och skuren för vädret och tillvaron i vår lilla lägenhet i Djurängen. Maken har vaggats till sömns av radion och jag blir som vanligt lite rastlös över mitt eget beteende. Visst bör här röjas! Visst bör förrådet rensas! Och visst finns det kläder som behöver lagas! Ändå gör jag inget av det. Jag är här inne och bara njuter av det gränslösa regnandet och åskan som mullrar långt bort. Det är skönt! Och så tittar jag ut på balkongen och ser förra veckans planteringar lysa långt vackrare än tidigare.
Beror det på att det behövs ljus? Eller på att vi ser kontrasterna? Eller är det helt enkelt så att vi inte KAN se det vackraste när annat (läs: solljuset) konkurrerar? Ja, det är frågor som jag inte kan besvara. Min tanke vandrar vidare: Vad betyder detta i den mänskliga samvaron? Händer samma sak där, att de vackraste blommorna blir ännu vackrare när miljön är grå, kall och kanske en aning skrämmande? Är det då vi verkligen kan se dem?
Det tål att fundera på medan man blommar vidare, eller försöker i varje fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar