- Vi har nu en rödgrön regering vars partier i opposition har skrikit sig hesa över uteblivna satsningar på järnvägen. Tyvärr diskuterar tydligen Trafikverket nu att avsluta engagemanget på Stångådalsbanan och på Tjustbanan. Tågtrafiken Kalmar-Linköping och Västervik-Linköping är således i riskzonen för nedläggning med allt vad det medför. Det är tråkigt. Å andra sidan, vilken driftsäkerhet har banorna uppvisat? Sträckan Västervik-Linköping känns slika mycket buss som tåg de senaste åren, och Kustpilen har inte heller varit speciellt pålitlig. Det finns så klart skäl till detta, men en nedläggning vore ett svårt slag för den arbetspendling som är förutsättningen för de mindre orternas överlevnad som boendeorter. Fungerar inte kommunikationerna så kan man helt enkelt inte bo där, och traditionellt sett är det som vanligt kvinnor som drabbas mest av nedlagd kollektivtrafik. Det är tragiskt, och en aning pinsamt, att detta kommer upp när en "rödgrön och feministisk regering" (som den gärna väljer att kalla sig) sitter vid makten. Regerandet går inte riktigt på räls.
- En sak till på samma tema: Hur är det möjligt att en regering med MP kan överväga att lägga skatt på solenergi för den som vill pröva att öka sin andel självförsörjande på energiområdet? Centerpartiet går i dagens lokaltidningar ut och diskuterar en sådan åtgärd och dess konsekvenser. Beslut väntas i höst. Ligger det någon sanning i detta? Jag hoppas att förnuftet segrar till slut. oavsett vem som lägger fram den klokaste lösningen. Kan vi minska beroendet av fossila och ickeförnybara energikällor så är det ju inte bara OK utan rentav önskvärt. Sådant ska premieras, inte beskattas. "Vad ska in? Sol och vind!" hette det ju för länge sedan, och det gäller ju än.
- För det tredje, uteblivna framgångar i herrfotbollens allsvenska lär bero på tillgången till konstgräs. Grannen här nedanför skyller dock på domaren... Jag vet inte vad som stämmer, men jag minns hur viktigt det var att få "den tolfte spelaren" när Kalmar för ett antal år sedan lade konstgräset på en av Fredriksskans träningsplaner och jag vet hur formkurvan ser ut för Åtvidaberg just nu som både tränar och spelar på konstgräs. Sambandet är inte helt enkelt. Eller, är det lika enkelt som vanligt? Att man försöker hitta vad som helst att skylla på bara för att hålla ansvaret borta från sig själv? Den tendensen finns överallt, så det kanske är den mest rimliga förklaringen. En tränare får ofta stå vid skampålen, men har han inga funktionella bräder utan mest gamla nötta bitar att bygga sitt laghus med så blir det ett rangligt ruckel med golvdrag hur han än spikar. Men det kanske hjälper med en ny konstgräsplan som någon annan, dvs kommunen, betalar. Man vet ju aldrig, eller?
Så där, nu har jag skrivit av mig lite. Nu återstår bara resten av dagen fylld av jobb, jobb och jobb, men jag skyller inte på någon annan. De krav jag ska leva upp till är det jag och ingen annan som ställer på mig. Så enkelt är det ibland. Det är lika bra att inse det, och agera därefter. Det är synd bara att jag är en sån slavdrivare... Ibland önskar jag att jag vore någon annan, men det är jag ju inte. Kan det möjligen vara mina föräldrars fel? Eller syrrans eller kompisarnas eller lärarnas eller rektorns eller pastorns? Eller kanske är det hela patriarkatets fel, precis som vanligt? ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar