Det är när man sitter på bussen som försöker krångla sig ut ur Stockholm i eftermiddagstrafiken som man förstår varför man föredrar tåget... Men idag så var det inget alternativ. Jag insåg nämligen när jag satt i godan ro i det sköna X2000-sätet på vägen upp från Kalmar i förmiddags att det inte fanns några biljetter hem att uppbåda. Tack SJ för att nätuppkopplingen funkade så att jag fick veta det! Och TACK för att tåget faktiskt denna gång var i tid! Men alltså, allt var slutsålt, utom avgången kl 15.13 (och då hade jag inte hunnit med mitt möte) och så nattåget förstås (och hur kul är det sittande i en stol när man har möte i morgon bitti?). Då återstod buss. Den gamla hederliga Silverlinjen med matpaus i Ringarum, here we go :-) Jag är djupt tacksam för makens sekreterarkompetens. Utan honom hade jag inte fått tag i någon biljett, och vad hade jag då gjort???
Det har varit en ganska galen dag i övrigt också. Först så såg jag en stackars medmänniska i Växjö. Det kunde varit jag... Han var nog en lika stor tidsoptimist som jag i varje fall. Medan tåget stod och väntade och passagerare fyllde på som bäst så kom han trampandes i full karriär med stor väska på ryggen, ställde cykeln precis bredvid perrongen och misslyckades med att få fram cykelnyckeln. Att låsa cykeln tog alltså några extra sekunder, precis så många sekunder som krävdes för att han INTE skulle hinna fram till tågdörren. Alltså, man sitter en bit bort och kan ju inte göra nånting alls, men fy vilken känsla det var... Och inte lär den varit mindre plågsam för honom. Jag har ju ingen aning om vart han skulle eller vad han skulle göra, men jag hoppas att det redde upp sig. Hoppas att han inte skulle med nåt flyg på Kastrup som han nu missade. Stackars kille :-( Förr hade man cykellås som man kunde låsa utan nyckel. Ibland hade det sannerligen varit att föredra även idag.
Sedan blev jag av ovanligt långrandiga och trista skäl utan lunch på tåget, men sådant går att reparera med två bananer inmundigade på språng från Sankt Eriksplan till Gävlegatan. Det var värre med tankarna och påminnelserna om vilka sjuka sammanhang man har befunnit sig i för inte så himla länge sedan... Hur som helst, ett par snabba samtal och en förhandling senare blev det full karriär tillbaka för att inhandla en halv SubwayVeggie och en flaska vatten på Cityterminalen och hamna på bussätet och både pusta ut och lassa in. Sedan kom då köerna, köerna och köerna i gassande sol.... Men nu har både köerna och solen gett upp. Regnet strilar ner, himlen är grå och temperaturen riktigt behaglig. För en vintermänniska som mig är 19 grader i huvudstaden i början på maj något så onaturligt att det nästan är patologiskt... Kan inte nån släcka lampan, liksom??? Men, nu känns det bättre. Det ljusnar som sagt, på flera fronter, i takt med att regnet tilltar. Jag gillar ju mörkret ;-) Dessutom är jag mätt. Det är till och med så att det nästan ska bli mysigt att dyka in i kanonresonemangen kring Nya testamentet, men bara nästan... Snacka om galen dag.
Men, som sagt, det ljusnar. En dag i taget, eller till och med ett par månader ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar