Jag är feminist. Ha ha, det visste ni inte va? ;-)Alltså, att vara feminist är att vara FÖR allas lika värde oavsett kön och MOT alla former av diskriminering. Det är liksom utgångspunkten. Man kan inte vara feminist och tycka att det är OK att folk blir förtryckta av det ena eller andra skälet. Huvudproblemet är den manliga överordningen och den kvinnliga underordningen. Allt som förknippas med manlighet (underförstått vit heterosexuell manlighet) är per definition bättre än det som förknippas med kvinnlighet. Det som är kvinnligt är nämligen avvikande. Kolla lönekuvertet så blir det hela så tydligt det kan bli. Det är bättre att sköta en maskin (trad manligt) än en människa (trad kvinnligt). Det motsäger dock inte att man gör ständiga försök att göra det kvinnliga mer manligt, se till exempel schemaläggningsmetoderna inom vård och omsorg. Att resonera utifrån produktionslinjer och löpande band med hög grad av förutsägbarhet är inte självklart effektivt när det handlar om oförutsägbara människor vars behov ska fyllas, men självklart kallas det just avvikande när det inte fungerar. Kvinnlig verksamhet är ju "dålig".
Denna manliga överordning och kvinnliga underordning kan vi kalla patriarkatet. Det kämpar vi emot. Målet är tydligt: Årtusenden av transkulturell och global tvångströja ska lyftas bort från vårt mänskliga organiserande av världen. Motkrafterna är många och mäktiga. Det säger sig självt, så det kommer att ta tid. Huvudsaken är dock att vi inte ger oss, inte låter någon blanda bort korten så att vi förlorar målet ur sikte utan istället träget kämpar på och pekar på både framsteg och missförhållanden. Klarar vi av att störta patriarkatet får vi nämligen ett mycket bättre liv, allihop! Men, vi får inte tappa målet ur sikte. Det är patriarkatet som ska bort, inget annat.
Därför blir jag lite bekymrad när plötsligt HBTQ-frågorna, som i sig är jätteviktiga och verkligen behöver lyftas, lyfts på bekostnad av jämställdheten. Jämställdheten får så att säga lämna scenen och kanske följa med lite vid sidan av. Nu är det nämligen Pride som gäller, och jag är absolut inte emot det arbetet! Det behövs! Grejen är dock att det som HBTQ-rörelsen utsätts för och upplever OCKSÅ är ett resultat av patriarkatet. Åtgärdar vi det så kommer även normerna inom det området att förändras. Det som idag klassas som avvikande på grund av att det inte är manligt kommer inte att vara avvikande när det vita och heterosexuellt manliga inte längre är norm, normalt och högst värderat. Det gäller såväl kvinnlighet som HBTQ, funktionsnedsättningar och etnicitet. Könsförtrycket drabbar nämligen ALLA i någon form, och det smittar ohämmat. Det är alltså INTE jämställdhetsarbetet som ska lämna plats i debatten, det finns mängder av skräp som ska flytta på sig istället. Mediabruset håller inte direkt genomgående hög och angelägen kvalitet för att nu uttrycka sig litotetiskt.
Låt oss jobba MOT diskriminering på alla fronter, men låt oss inte definiera bort det stora problemet: Patriarkatet. Det är DET som ska störtas (alltså är det inte män eller herrar som ska slås ihjäl rent bokstavligt) och det är DET som ska bytas ut om vi ska kunna bygga en mer rättvis värld grundat på andra värderingar än kortsiktig lönsamhet, kallsinnig effektivitet och hänsynslöshet. Det är då vi kan sätta andra värden först. Varför inte börja redan idag? Vi kan sprida kärlek och glädje där vi är och så ett frö där vi står: Kanske ÄR en annan värld möjlig? Men den blir inte möjlig om jämställdheten gång på gång definieras bort av än det ena och än det andra viktiga (som HBTQ) eller rentav förkastliga (som hotade privilegier) skälet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar