Dagens fråga

I dagens Östra Småland (tyvärr kan man ju inte länka till artiklar som tidigare...) konstaterar personalorganisationerna att årets besparingskrav på äldreomsorgen i Kalmar orsakar ökade risker för personalen. Det handlar både om rent fysiska risker (man utför moment ensam som man ska vara fler om) och om psykosociala (en ständig känsla av att inte räcka till). Det är också personalen som får möta anhöriga och närstående och det är personalen som måste försvara arbetets upplägg när det saknas resurser. Jag förstår problemet, men lösningen är inte att skylla på omsorgsförvaltningen. Lösningen är en kommunal budget som tar hänsyn till de behov som finns. Äldreomsorgen behöver personalresurser. Våra gamla har rätt till en skälig levnadsnivå och till trygghet.

Kanske är det läge för de personalrepresentanter som uttalar sig för sina fackliga kamrater att ta den striden i det egna partiet? Det måste kännas ganska obekvämt att ena dagen arbeta fram en budget med stora besparingskrav för att nästa dag kritisera den. Eller, väljer man möjligen den bekväma vägen att inte delta när budget diskuteras och beslutas i politiska och parlamentariska sammanhang så att man kan ha ryggen fri när konsekvenserna av de minskade ramarna visar sig? Situationen är komplicerad, det fattar jag, men inte desto mindre är kraven stora på att hantera den när man är förtroendevald.

Frågan är väl var i förtroendesektorn den främsta lojaliteten sitter. Är det hos väljarna, hos personalen eller, hemska tanke, hos den heliga och allmänna partiapparaten? För det är ju inte utan att man undrar vart vår välfärd är på väg, och varför...