"Det räcker"

En fantastiskt skön påskhelg går mot sitt slut. Denna gång tillbringade jag ingen tid alls i kyrkan. Det blev helt enkelt inte så. Onsdagens mässa i Domkyrkan då avgående biskopen var på besök fick bli både stilla veckans och påskens stund innanför kyrkväggarna för min del. Skärtorsdagskvällen gick istället i gemenskapens tecken med påskknytis här hemma med goda vänner och lika god mat. På Långfredagen var vi tillsammans med föräldrarna och passade på att fira Emmy som passerade 26 häromveckan och från Påskafton till idag har vi njutit av avkoppling på Ronneby brunn. Känner man sig lite trasig i själen och om man behöver ny kraft borta från all vardagsstress är Brunnsparken tidig vår eller tidig höst det ultimata stället för reparation.

Påskdagens förmiddag veks till skogspromenad till  Trollsjön. Varje gång jag kommer dit så blir jag nästan andlös. Inte för att det är jobbigt att gå dit alltså, utan för att det är så vackert. Man förväntar sig nästan att få se Tuvstarr sitta vid strandkanten och få höra Näcken spela Vårvindar friska med ljuvliga molltoner. Det var soligt i lördags, men visst blåste vårvindarna ganska kalla. Vi satt vid grillplatsen alldeles intill sjön och såg hur vattnet rörde sig, som av en osynlig hand. Den blå himlen speglade sig i vattenytan. Änderna cirklade runt. Glittret i vattnet fick mig att tänka. När man får friskt syre i hjärnan så kan den nämligen fungera, precis som hjärtat fungerar som bäst när det får kärlek.

Ibland var vattenytan stilla och blank, när solen värmde ansiktet. Det fyller ju både kropp och själ med ro och förundran, men det som händer när vinden blåser upp är än mer spännande: Det är nämligen då det börjar glittra. Det glittrade som tusentals små stjärnbloss! Det var en ganska kall vind. Man behövde stänga jackan lite mer, men det hindrade inte från att upptäcka det som blev uppenbart: Det är när det blåser och när man känner att livet kan vara både kallt och hårt som man kan upptäcka det där lilla extra: Det är då man kan se skönheten, under ett par sekunder av glittrande vatten. Just i den stunden finns det inget som är viktigare än att se glittret. Just i den stunden får man energi. Och just i den stunden så tror jag att jag hörde den Uppståndne tala till mig.

Jag är nämligen övertygad om att jag mötte Honom där, på Påskdagens förmiddag. Han är uppstånden och är inte bunden till hus eller ritualer. Han finns med oss, varje sekund, och jag är viss om, trots att det kan kännas både hårt, kallt och svårt ibland, så håller Hans löfte till mig. Han lämnar mig aldrig. Han har inte tagit mig ändå hit för att lämna mig ensam.

Och där, i den kalla vinden, var det exakt den vissheten jag fick: Kärleken glittrar även för mig. Energin finns där.

Det ordnar sig, mitt barn. Jag dog, men jag lever igen, och jag gör det för dig. Också. Var inte rädd. Jag går bredvid dig. Inga hinder är för stora för mig. Du är min.

Och det räcker.