Internationella kvinnodagen 2015

Idag är det internationella kvinnodagen. I år infaller den alltså på en söndag, och kanske kan det göra att oskicket med att politiska storebrorspartier springer runt i kommersen på stadens gator och torg och delar ut röda rosor till passerande kvinnor med ordet "Grattis!". Det där har alltid gjort mig smått illamående. Vad blir man gratulerad för? Lägre lön för likvärdigt arbete? Lägre pensioner? Privilegiet att vara en individ av ett kön som statistiskt sett har anledning att inte känna sig trygg i det egna hemmet? Förmånen att med grisiga arbetsförhållanden jobba i välfärdsverksamheten och ständigt känna att resurserna inte ger oss möjlighet att göra ett så gott arbete som vi skulle kunna eftersom tiden till omvårdnads- och omsorgsinsatser inte räknas fram utifrån det faktum att det är människor som ska omvårdas? Eller blir vi gratulerade till att vi har rösträtt?

Oavsett så är det ju sjukt, precis lika sjukt som argumenten som dyker upp med jämna mellanrum: Vi kvinnor i Sverige ska vara glada, nöjda och tacksamma. Vi behöver inte klä ut oss till pojkar för att kunna leka ute när vi är små. Vi har aborträtt. Vi blir inte utsatta för offentliga piskstraff om vi blir våldtagna och vi har möjlighet att skilja oss från en man (som slår oss fördärvade gång på gång innanför hemmets väggar) utan att automatiskt och formellt hamna utanför samhällets skyddsnät. Ja, visst ska vi vara tacksamma. Visst ska vi vara tacksamma för att vi har grundläggande mänskliga rättigheter och friheter. Vi kanske rentav ska vara så tacksamma att vi låter männen behålla de privilegier de har? Vi har ju ändå kvinnlig rösträtt. Att hävda att vi skulle ha rätt till lika mycket som män är väl att gå för långt, eller hur? Så låt oss vara tacksamma, tacksamma in i dumhetens leråker... och sedan stå kvar där med lera upp till låren.

Alltså, jag tycker ju inte det. Jag känner ju långt in i benmärgen att det finns orättvisor som varje rättänkande och rättvisestödjande människa borde reagera mot, såväl på hemmaplan som utomlands. Strävandena är inte varandra uteslutande utan de går hand i hand. Den som jobbar för rättvisa här gör likaledes på andra håll. Och det behövs.

Men snälla, låt oss slippa rosorna och "firandet". Det är fördummande och förflackande. Ställ gärna till fest, men kalla det inte firande av Internationella kvinnodagen och använd inte festandet till att via alkoholruset förringa den kamp som har pågått och måste pågå nu och framöver. "Att säga grattis till en kvinna på Internationella kvinnodagen är samma sak som att säga Grattis till Jesus på Långfredagen" läste jag nyss. Det ligger något i det.

Använd hjärnan och hjärtat. Använd 8 mars i rättvisans namn. Gör så att kampen syns. Använd tydliga exempel även om de kan göra lite ont (precis som färgkombinationen ovan i bilden. Den SYNS i varje fall). Det leder längre än en röd ros från välfyllda partikassor i partier som inte på långa vägar lever upp till de rättvise- och jämställdhetsmål som de själva har varit med om att formulera. Upp till kamp på riktigt, inte bara 8 mars utan ALLA dagar!