Man är inte så där jätteaktiv när man är däckad i nåt som verkar vara influensa och som nu verkar ha övergått i bihåleinflammation.... Men studierna tar sin tid ändå. Problemet är att det inte blir så mycket energi över till annat roligt, som att blogga till exempel eller att skriva insändartexter. Alltså, det saknas ju inte direkt uppslag. Media svämmar över av nyheter som man reagerar över, eller hur? Och visst finns det anledning att svinga väskan mot både det ena och det andra, om man hade haft orken...Men något som ändå måste kommenteras är ju frågan om äldreomsorgens sparbeting och träffpunkterna i Kalmar. Nu har man kommit fram till en lösning som räddar alla träffpunkter. Besparingskravet ligger dock kvar och verktyget är detsamma: Osthyveln... (Ja, varför i all världen skulle man frångå ett lyckat koncept???). Ramminskningen får man nu hämta hem genom att minska öppettiderna överallt samt dra ner på personal. Lokalkostnaderna har man ju kvar, utspridda på betydligt mindre timmar med verksamhet. Pensionärsorganisationerna jublar efter beskedet. Äntligen lyssnade politiken!
Ja, så kan man ju se det, och det var ju meningen. Hade vi i höstas presenterat den lösningen hade det blivit kalla handen från brukarhåll, och det förstår jag. Jag har heller själv aldrig gillat den där idén med att låta verksamhet dö sotdöden bara för att man inte ärligt vågar ta strid för kvalitet och ta itu med de konsekvenser som en nedbantad budget betyder. Det är fegt och det är fulspel. Men det är ju där mitt problem ligger, åtminstone sedan år 2006. Jag vägrar att köra med sådana metoder, liksom jag vägrar att ljuga. Det är förresten kanske ett ännu större problem, om man tänker efter.
Det som förvånar mig allra mest är dock hur lättköpta människor med dokumenterad lång politisk erfarenhet kan vara, men det är i ärlighetens namn från politikens sida ganska skickligt roddat som det numera heter. Att få pensionärsorganisationerna att försvara minskade öppettider och personalneddragningar samt att till och med få dem att presentera det som en framgång är ett konststycke i sig.
Så, grattis alla inblandade! Jag är den förste att säga att träffpunkterna bedriver viktig verksamhet och jag är glad över att de är räddade! Jag hade dock varit ännu gladare om de hade kunnat hålla öppet och att det hade funnits personal på plats för att hålla verksamheten igång. Och sedan hade jag gärna sett en annan utveckling också: Att föreningslivet skulle bidra mer. Det sista kanske ändå är möjligt att uppnå? Det är helt enkelt så att jag inte ser det som vare sig möjligt eller önskvärt att sänka personaltätheten vare sig på vård- och omsorgsboenden med eller utan demensinriktning eller inom hemtjänsten ännu mer. Det är ju nämligen de budgetposterna som återstår om man ska kunna klippa bort så mycket som över fem miljoner till inför nästa år. Det gäller alltså att slipa osthyvlarna igen, för några andra verktyg verkar inte finnas i den moderna verktygslådan. Lycka till! Själv svingar jag väskan, och jag antar att det kommer att dyka upp åtskilligt av sådant som är värt att svinga den över även framgent. Inga tecken tyder nämligen på motsatsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar