måndag, december 29, 2014

Apropå extraval och extravel

Jag kan inte tänka mig en bättre lösning på den situation vi nu har i Sveriges riksdag än att ställa in det aviserade extravalet. Så illa är det nämligen. Bättre än så här kunde det inte bli, men visst kan man säga att det istället för extraval blev extravel. Det tog lite lång tid det där kan man tycka...

Men, man kan ju inte tvinga folk att göra vad de inte vill. Så länge blockpolitiken är cementerad och tvingar partiföreträdarna stå med fötterna fastgjutna i respektive läger så är decemberöverenskommelsen det absolut optimala. Vi slipper ännu en valrörelse där populismen skördar framgångar, där utslitna partiapparater ska skaka igång ett lika utslitet maskineri utan att ha hunnit underhålla och reparera sig och där resultatet sannolikt hade blivit ett parlamentariskt läge som på alla punkter blivit än mer bekymmersamt. Vi ska vara tacksamma för utvecklingen.

Men det finns förlorare. MP är en. Deras inflytande minskar trots att de sitter kvar i regeringen. Allianspartierna kommer att få mer att säga till om, på MPs bekostnad. Det är ju just MP som är den del av regeringen som har irriterat det blå laget mest. Vänsterpartiet är en annan förlorare. Inom överskådlig tid vet vi nu att regeringsmedverkan för det partiet är totalt utesluten. Att hävda att man ska kunna påverka budgeten som ju ändå kommer att gå igenom (V röstar ju aldrig på en alliansbudget ändå) är ett  halmstrå som naturligtvis måste både gripas och visas upp, men det är likväl ett strå som är bräckligt. SD är ändå det parti som förlorar mest. Ingen vill ta i dem med tång, och deras möjligheter att påverka politiska beslut i riksdagen är numera mindre än noll. Det är naturligtvis fullt logiskt. 87% är väldigt mycket mer än 13%, eller hur?

Men på sikt är läget ändå bekymmersamt. Vad händer med demokratin? Ökar detta motivationen att engagera sig i samhälleliga frågor? Ökar det benägenheten att ens rösta? Hur ska vi upprätthålla någon form av spänning och någon form av utveckling om konfliktytorna blir både färre och mindre? Tja, nu börjar jobbet. Det är en utmaning, och en speciell utmaning för oss som står både utanför överenskommelsen och riksdagen. Det är vi som kan utgöra det verkliga alternativet till decembermittfältet, inte som målvakter och backlinje (där är et redan fullt med riksdagens höger- och vänsterextremer) utan som spännande anfallsspelare. Var inte oroliga, den utmaningen kommer vi att anta.

Nu är det dags för en feministisk vår. Snön ligger vit på fur och gran, och jag hoppas den gör det länge än, men sedan ska vi se till att klä tillvaron i rosa. Det kan sannerligen behövas i denna grå cementerade värld!

Inga kommentarer: