Idag är några frågor kopplade till min gamla nämnd aktualiserade i lokala media. Det gäller fritidsgårdarna och det gäller hur man behandlar och värderar det ideella arbete som så många utför i det svenska samhället. Jag blir både bestört och känner så himla väl igen mig. Efter åtta år på posten som ordförande i kultur- och fritidsnämnden så kände jag att bägaren var full och rann över av innehåll som inte hade behövt finnas där överhuvudtaget. Därför saknar jag idag inflytande över frågorna, men jag äger rätten att både ha åsikter och att uttrycka dem. Så det så.
Ja, det är oklokt att satsa på en central fritidsgård och "glömma" att anslå resurser dit. Den åsikten står jag för sju dagar i veckan. Jag är överhuvudtaget inte förtjust i centraliseringen, och jag tycker att det är vansinne att utöka öppettider på gårdar i socialt tunga områden (läs Funkabo) för att sedan drastiskt dra ner igen när personalen ska jobba centralt. De signalerna är förkastliga, och jag gråter när det drabbar Funkabo som har lyft sig själv i håret under den senaste tiden. Nu går väl håret av medan mattan dras undan, och det är ungdomarna och framtiden som förlorar. Ännu mer stolligt är dock att kräva att alla öppettider ska vara oförändrade, att alla gårdar PLUS den centrala ska vara kvar OCH att INTE se till att ge nämnden anslag för att täcka kostnaderna. Det motsägelsefulla och hopplösa gnällandet dödade mitt intresse för kommunpolitik för ett par år sedan. Det handlar helt enkelt om dubbla budskap från kommunledningen, en ledning som bör vara medveten om hur läget är när man nu år ut och år in sitter och fördelar resurser i budgetprocess efter budgetprocess. Men så där är det, man kan även säga att alla sommarvikarier inom omsorgen ska ha anställningar på minst 75% och sedan peka finger när detta gör att kostnaderna för vikarier skjuter i höjden på grund av felaktig bemanning och delårsbokslutet pekar på röda siffror i tiomiljonersklassen. Det verkar sannerligen vara vattentäta skott mellan pannloberna ibland. Man måste ju fatta, eller försöka fatta, relationen mellan resurser och verksamhetsomfattning. Det är väl inte för mycket begärt, oavsett partibok?
Sedan kommer jag aldrig att förstå varför det är så svårt att hantera människor som brinner för att jobba gratis. På vilket sätt är vi, för jag har alltid tillhört den skaran också, farliga hot mot en kommunal verksamhet som hela tiden har för lite resurser? Vi utgör ju resurser i lägen när det finns stora håligheter i välfärdsnätet (vilket det ALLTID finns) genom att vi kan täcka upp ideellt? MÅSTE man tänka konkurrens istället för samarbete? Ja, jag kan förstå att det kan vara jobbigt för en chef att samarbeta med människor som hen inte bestämmer över, men allvarligt talat, är det bättre att skapa konflikt än att lära sig att samarbeta? Privata och ideella initiativ är livsviktiga. Vad vore Kalmar och Sverige utan dem? Tänk er en värld utan föreningsliv... Hur kul är det? Och, för den som bara tänker i pengar: Hur dyrt vore det? If you can´t beat them, join them heter det ju. Det bör även kommunen inse. Man har helt enkelt inte mandat att kväva människors vilja att bidra, speciellt inte om de bidrar utan krav på ersättning eller lön. Man får helt enkelt vara tacksam för de insatser som görs, även om de inte i alla delar kanske stämmer med de riktlinjer man själv har. Den kommunala makten är nämligen begränsad. Tack och lov.
Så där. Jag har lämnat kultur- och fritidsnämnden, men jag har inte lämnat kultur- och fritidssektorn. Det kommer jag nog aldrig att göra, och så länge jag har möjlighet att uttrycka min mening så kommer jag att göra det. Jag minns när en av mina sk "överordnade" sa till mig: "Mina informatörer har berättat för mig vad du har uttryckt." Själva minnet ger mig rysningar. Så länge vi har yttrandefrihet så ska den användas och inte begränsas. Sådana kommunistiska och fascistoida fasoner bör man växa ifrån, eller hur? Ordet är och ska vara fritt, och det gäller alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar