måndag, september 22, 2014

Bara en liten uppdatering

Det har varit tyst här ett tag. Orsaken är alltför mycket att göra, både av glädjestunder och sådant som innebär tungt arbete. Livet står inte still bara för att bloggen gör det. Det är snarare tvärtom, och den närmaste framtiden ter sig ungefär likadan, åtminstone om jag får tro min egen almanacka. Nu litar jag på att Gud bär mig igenom både de svåra och de lätta stunderna. Jag hoppas att jag får sova på nätterna framöver. Det är vad jag längtar efter allra mest, det kan jag lova!

Men jag längtar efter att få slippa en del också. Jag önskar att vi slipper de ständiga idiotförklaringarna som vi nu gödslas med i parti och minut. Är det inte Stefan Löfven som är korkad så är det Jonas Sjöstedt... Det politiska parlamentariska läget kräver nytänkande men knappast förnedring, och det jag skulle vilja se är ärlig omsorg om alla människor i vårt samhälle snarare än taktik. Var hittar man det i eftervalsanalyserna? Bland de skribenter som främst drivs av viljan att förnedra? I dagens Östran såg vi det på lokal nivå. Om Akinders bild av koalitionssamarbete är representativ för politikerkåren så säger jag bara: Bäva månde väljarna! Inte kan väl samarbetets främsta syfte vara att se till att skydda politiker som hoppar över skaklarna och inte håller sig till regelverken? I min naivt färgade föreställningsvärld syftar samarbete till att bygga ett hållbart samhälle och till hjälp har man så bred kompetens som möjligt, förenad av en till stora delar gemensam ideologi. Men men, det kan ju vara fel. Syftet kan förstås vara något helt annat. Kanske beror det på vilken partibok man har?

Sverige går mot fyra svåra år, men Moderaterna har det ännu värre. De förlorade sina två främsta företrädare inom loppet av ett dygn. Ordföranden lämnade det sjunkande skeppet, och nu springer ett sargat parti runt som en skock får utan herde. Fredrik Reinfeldt visade sig inte vara den herde som ger sitt liv för fåren, utan han var den som lämnade dem när de behövde honom som bäst. Jag tycker faktiskt synd om partiföreträdarna. En liten aning mer empati hade man kanske kunnat kräva av en statsmannamässig ordförande, men samtidigt så var han ju föredömligt ärlig. Han ville inte vara med mer och ville inte vara en förlorare. Det vet vi nu. Och det vet också Moderaterna. Jakten på en ersättare lär vara igång. Vem vinner? Eller är det en vinst att vinna i det läget?

Nu ska jag återgå till studierna och lämna politiken för idag. Jag avslutar gradvis... 20 års partiengagemang sätter sina spår, men jag är som sagt färdig både med Vänsterpartiet och den lokala politiken för den här gången. Vänsterns valresultat blev som jag trodde, en mycket marginell ökning från 2010, ett val som sågs som en smärre katastrof. När man har huvuddelen av folket med sig på sin huvudfråga och när man har varit i opposition i åtta år under en borgerlig regering så bör man kunna få mer väljarstöd än 5,7%. Något är grundläggande fel. Det finns en ryggsäck av historiska skäl, och den är tung. Ännu tyngre blir den när företrädarna inte ser till att sluta fylla den med ännu mer av samma vara. Vänsterpartiet vill vara ett demokratiskt, öppet och modernt parti, men lyckas inte fullt ut. Det utgör inte ett alternativ för den svenska väljarkåren ens 2014 när man delar åsikt med 70-80% av dem. Man får ett "normalresultat" utifrån de valår då man inte har haft Gudrun Schyman som partiordförande. Vad beror det på? Ja, på en mängd saker som sammantaget gjorde att jag tröttnade. Det behövs förnyelse, och med det menar jag INTE mer tråkighet, mer känslokyla och mer strategi. Jag menar mer mänsklighet. Där kan F! gå före.

Och nu åter till den grundläggande frågan: "Vad är det att vara människa?" eller nåt åt det hållet. Kanske skulle det vara temat för kommande valkampanjer.


Inga kommentarer: