Två (eller fler) bekymmer, men hoppet lever!

Två saker har gjort mig ganska upprörd de senaste dagarna, utöver det vidriga folkmord som Islamiska staten är i full färd med att genomföra och orättvisorna i Palestina förstås plus allt annat som hela tiden pågår i världen och som borde åtgärdas..... Men ibland så fastnar tankarna även på annat håll. Man kan ju hålla två tankar i huvudet samtidigt, minst.

Den första handlar om undfallenheten gentemot den rasism vi ser här hemma, här och nu. Människor, i övrigt med hyfsad intelligensnivå och i stort sett välfungerande i det sociala livet, har påfallande svårt för att särskilja mellan respekt för människor och respekt för åsikter. Detta parat med den vettvilliga inställningen att det är OK för rasister att få demonstrations- och manifestationstillstånd på datum som 9 november och 1 maj gör ju att vi är inne på mycket farliga vägar och bygger konfliktytor i onödan. Jag försöker respektera människor som människor, men jag kommer aldrig att respektera åsikter som säger att människor inte är lika mycket värda som andra bara för att de har en annan kultur, en annan hudfärg, en annan religion eller något annat ovidkommande. Sådana åsikter hör inte hemma i en demokrati, och därför är det problematiskt att ha sådana partier i demokratiska val. Men nu är de ju där. Ett stort väljarstöd för dem kan betyda att man på demokratisk väg röstar bort demokratin. Har vi fattat det? Eller sitter vi vid våra skrivbord eller på våra elfenbenstorn och filosoferar över demokratiska rättigheter på ett teoretiskt hårklyveriplan medan världen, den vi ju borde leva i, faller sönder? Ser vi de mörkhyade eleverna i gymnasieskolan som känner sig hotade i skolan när Svenskarnas parti ska ha bokbord där? Ser vi muslimernas fruktansvärda vanmakt inför IS och deras likasinnades härjningar och paniken när de blir sammankopplade med sådana extremister? Nej, jag tror inte att så många gör det. Tyvärr. Det gör mig upprörd. Det är enklare och framförallt bekvämare att fjärma sig och tänka kategoriskt och generaliserande.

SD sitter redan i riksdagen. Svenskarnas parti storsatsar i höstens väl, och vi vet inte hur långt de når. Jag är orolig, men hoppas att fler kopplar samman hjärta och hjärna under de veckor som återstår innan vallokalerna stänger. Jag hoppas att de demokratiska partierna visar enad front mot rasismen och hjälper till i den här bildningskampanjen, för det är faktiskt vad det handlar om. Rasismen är en reell fiende och ett hot mot friheten och den måste bemötas och avslöjas. Jag tänker för min del aldrig låta rasistiska partier definiera vad som är svenskhet och svensk kultur. Tänker du?

Det andra är den avoghet som visas gentemot Feministiskt initiativ, inte minst från vänsterhåll. Är det inte bra att feminismen lyfts upp på agendan av ett parti som i flertalet avseenden delar både politik och ambitioner? Är det inte bättre att samverka än att gräva skyttegravar? "Ut med rasisterna och in med feministerna" borde ju kunna vara ett vänsteruttryck likaväl som ett som Fi har monopol på? Att borgerligheten just nu försöker slå sig in på banan med uttryck som "Feminism utan socialism" eller liknande är i grund och botten en reaktion på att Fi är så aktiva, men den borgerliga feminismen ger sig inte på de grundläggande maktstrukturerna. Det är problemet med den, och därför kan den inte riktigt tas på allvar. När borgerligheten menar att RUT är en feministisk reform, eller en jämställdhetsreform, bara för att det är kvinnor som jobbar med hushållsnära tjänster och nu kan få vit betalning istället för svart genom bidrag till de välbeställda som utnyttjar tjänsterna, då förstår man hur illa det egentligen är. Därför borde Fi, som tar problemet på allvar och som har ambitionen att verkligen medverka till förändring, välkomnas av vänsterkanten. Man spelar ju på samma planhalva! Men istället så förlöjligas man.... Det finns till och med folk som klumpar samman Fi och SD och menar att båda partierna bygger på "hat". Hur tänker man då? Att verka för rättvisa mellan könen, att skapa tid för kärlek och samvaro och att frambära ett alternativ till den heliga och ensidiga kapitaltillväxten som leder till att människan förkrymps medan pengarna förökas, är det att HATA? Nej, men det leder till att patriarkatet hotas... och DET, mina vänner, är FARLIGT...

Ja, jag kan förstå vissa reaktioner. Man tycker att en splittring av feminismen på flera partier, varav ett inte ens är inne i riksdagen ännu, leder till ett svagare utgångsläge. Ja, på sätt och vis är det ju så. Hade Vänsterpartiet kunnat fånga in de röster som Fi samlar så hade det blivit en starkare vänster, men problemet är ju att det inte har hänt tillräckligt mycket på det feministiska området sedan 1994 då feminismen blev officiellt fundament för partiet. Hur står det till med den feministiska medvetenheten när man fortfarande kan säga "feminism har ju inte med kön att göra" och när man kopplar samman feminismen med likabehandling oavsett sexuell läggning eller etnicitet? Det är helt rätt att verka för de sistnämnda två, de är både självklara och naturliga, men varför låter man inte feminismen vara så tydlig att den kan stå för sig själv? Man blandar ju bort korten! Dessutom, Gud, den dåvarande valberedningen och några till vet vad som kan hända när man försöker lägga förslag på könsrollsbrytande representation i nämnder och styrelser på lokalnivå.... Nej, det enklaste är att låta män styra över samhällsplaneringen, den tekniska förvaltningen och den övergripande utvecklingen medan kvinnor kan ta itu med frågor som rör skola, barnomsorg, kultur och social omsorg. Men, hur feministiskt och genussmart är det?? Tja, jag behöver inte lägga orden i mun på någon. Man kan tänka själv, speciellt om man har vetskapen med sig att detta handlar om 2010 och inte 1995, dvs året efter feminismens intåg i partiprogrammet. Det var 16 år senare. Och följdtanken är: Det finns mycket kvar att göra för den som vill plocka ner bollen och spela den. Det är ju precis DET som Fi gör. Vänsterpartiet har jobbat med det i 20 år. Det är dags att visa resultat, och förhoppningsvis kommer de efter valet. En internfeministisk offensiv har ju genomförts, så hoppet lever.

Åtminstone ett tag till. Precis som hoppet om ett allmänt uppvaknande från den svartvita pilsnerfilmen som rasismen bygger sin världsbild på också fortfarande lever. Utan ett levande hopp vore det svårt att leva. Det är därför man måste kunna rymma från ett fängelse... men vilken flyktväg skulle vi ha från ett rasistiskt styrt och därmed icke-demokratiskt samhälle där inga normer får ifrågasättas? Den frågan tål att tänkas på.