Vinna krig eller vinna fred? Vad tycker du?

Den 5 juni skrev jag vårens sista tentamen. Kursen hette Religion och samhälle och behandlade religion i bred bemärkelse ur religionssociologiska perspektiv. tentan var relativt omfattande och också tids- och tankekrävande. Den sista frågan, som kunde bedömas med betygen underkänt, godkänt eller väl godkänt, löd på följande vis:

Redogör sammanfattande för konflikten i Mellanöstern och diskutera ingående hur religiösa och politiska förändringar i Israel, Palestina och USA har inverkat på konflikten och möjligheterna att skapa fred i regionen. Ge konkreta exempel som illustrerar ditt resonemang.

En liten enkel och näpen fråga, lagom avgränsad och möjlig att förhålla sig neutral till, eller hur? Tja, därom kan vi tvista. Nu när konflikten återigen är ett öppet faktum så väljer jag att publicera mitt svar, ett begränsat sådant pga angiven maxlängd och ihoprafsat under ett par timmar i början av juni. Kanske kan det roa någon. Frågan är i högsta grad aktuell, och lösningen på konflikten känns mer avlägsen än på länge.

Judarnas behov av ett eget land, en egen nation, grundar sig förstås på att de blivit av med sitt hemland samt drabbats av långvarig antisemitism. Av såväl sekulära som religiösa skäl har därför sionismen vunnit gehör. Som både en sekulär rörelse med mål att skapa ett nationalhem och stärka nationalkänslan bland judarna i diasporan och att organisera judisk invandring till Palestina OCH som en religiös rörelse inspirerad av A I Kook med målet att förverkliga Guds frälsningsprocess genom Israels tillkomst så har den blivit stark. Under 1900-talets första decennier ökade den judiska invandringen till Palestinaområdet och via deklarationer, resolutioner och med FNs inblandning kunde staten Israel utropas 1948. Då hade spänningen mellan muslimer och judar ökat under lång tid. Det är två folk, om inte tre om man räknar in de kristna också, som gör anspråk på samma geografiska område, och ett delat Palestina blev tyvärr inte en hållbar lösning över tid.

T Y Kook fortsatte sin fars arbete genom att alltmer legitimera sionismen i religiösa termer. En karismatisk ledare kan, det har vi otaliga exempel på, påverka i stor skala. Genom att koppla ihop Israels faktiska historia med judarnas frälsningshistoria så kom det delade landet att ifrågasättas. Judarna ska ju återvända till och förenas med sitt land (Judeen och Samarien) och när folket förstår detta kan Messias komma. Därmed banades vägen för sexdagarskriget 1967 som då fick en religiös betydelse. Israel skulle bli ett och inte vara delat. I kriget, som kunde ses som ett mirakel om man tolkade det ur judisk synvinkel, ockuperades Gaza, Golanhöjderna, Västbanken och Sinai och man tog över även östra Jerusalem i ett blixtkrig mot Egypten, Syrien och Jordanien samtidigt. Ur sekulärt perspektiv hävdade premiärminister Meir att hon kände sig ”hotad” och att attacken därmed var legitimerad.

Sedan dess har konflikten varit ett pågående faktum. Israel skulle, enligt resolution 242, lämna ockuperade områden, de inblandade staterna skulle respekteras och erkännas rätt till området samt parternas rätt att leva inom erkända gränser skulle garanteras. Detta skedde inte. Arabstaterna sade nej till förhandlingar, till fred och till erkännande. Israel kunde då inte förhandla.

Sedan 1967 har en religiös nationalism utvecklats starkt i Israel samtidigt som utvecklingen i Israel har engagerat många andra. Staten Israel har dock tappat en del av greppet över utvecklingen. I och med händelsen i Hebron 1968 då unga judiska män på eget initiativ ockuperade ett hotell så blev det tydligt att staten kunde sättas inför fullbordat faktum. Den religiösa sionismen hade blivit självstyrande och dessutom militant. Genom Yom kippur-kriget, då Egypten anföll Israel, blev det tydligt att supermakterna, framför allt USA, tvingade fram eld upphör och försökte tvinga bort Israel från ockuperade områden. Detta ledde till en moralisk och politisk kris (Israel var inte längre överlägsna) men också till att fundamentalismen blev allt starkare. Gush Emonim (”De trognas block”) bildades 1974 och den förening mellan nationalism och religion som representerades i denna paraplyorganisation attraherade många. Man skulle ”aldrig byta land mot fred” och strävan att hålla samman treenigheten ”Torah, landet och folket” kom att bli vilja att skapa teokrati i Israel. Man utövar påtryckningar på politiken, motverkar fredsinitiativ genom illegala bosättningar i områden som Torah säger är Israels och man genomför terrorattacker mot både israeler och palestinier. Kritiken riktas främst mot den israeliska vänstern och dem som vill ha fred via en tvåstatslösning. När Likud vann valet 1977 hade de stöd av bosättarrörelsen, och det stödet blev ömsesidigt. Det gjorde att denna nationalistiska rörelse kunde utvidgas ytterligare under åren 1977-1984 och fler bosättningar etableras. Freden försvårades ytterligare.

Palestinierna har naturligtvis också del i konflikten. PLO, som via Arafat organiserade motståndet mot Israel har blivit en samlande kraft (för både muslimer och kristna) som försöker förklara konflikten i sekulära termer. Det Muslimska brödraskapet är däremot en religiös rörelse som i likhet med Gush Emonim söker religiös omvandling av samhället, men man är som sagt muslimer och har även en social agenda genom att man bygger skolor, sjukhus etc. Man har utvecklats i Egypten sedan 1920-talet och kom med tiden att få miljontals medlemmar i ”celler”. Man var från början lierad med Nasser i Egypten, men hamnade sedan i konflikt. Denna konflikt ledde till en radikalisering av rörelsen och fokus kom att hamna på att bygga ett alltigenom muslimskt samhälle, inte genom reformer utan genom revolution. Fienden blev ”den närliggande”, alltså även vad man uppfattade var dekadenta moderata muslimer och orättfärdiga ledare (inkl regimen i Egypten). Denna rörelse fick initialt stöd från israelerna som såg en möjlighet till ett splittrat palestinskt motstånd. Dock utvecklades rörelsen och Hamas, en underjordisk gren av brödraskapet, kom att agera självständigt gentemot PLO och skaffade sig inflytande. Genom Hamas blev konflikten med Israel omtolkad i religiösa termer även på den palestinska sidan, och martyrskapet uppgraderades i konflikten. Hamas kom att utföra militära aktioner med martyrinslag, men också bedriva politiskt arbete som parti samt utföra socialt samhällsbyggande arbete. Hamas fick makten i Gaza 2006 genom demokratiska val medan PLO har makten på Västbanken.

USAs hållning har vacklat genom åren. Utrikesminister Kissinger var direkt fientlig mot Israel i början av 1970-talet. Från att från 1920-talet ha lämnat politiken till sekulära värden så kom de ”evangelikala” krafterna att vakna från mitten av 1950-talet och ställa krav på att USA skulle upprätthålla en kristen moral. Detta kom också med tiden att påverka hållningen gentemot Israel, först genom att man stödde Ronald Reagan 1980, en president som inte var särskilt evangelikal men som betonade betydelsen av en stark militärorganisation och han kunde även ta till sig den bibliska tolkningsramen och det religiösa språket. Israels tillkomst etc tolkades bibliskt och kunde ses som Guds handlande, ett mirakel i Guds frälsningsplan även för kristna. När George W Bush valdes till president var dessa nykonservativa krafter ännu mer involverade i det republikanska partiet och de fick inflytande via nyckelposter i hans administration (Kippenberg 2011). Som av en händelse var dessa ”evangelikala” också helt på Israels sida i konflikten, vilket fick till följd att USAs hållning även blev denna. Den amerikanska utrikespolitiken som gällde Mellanöstern blev därmed religiös, icke-sekulär och inriktad på militär upprustning istället för fred. Det, tillsammans med de starka ekonomiska intressena i området, har bidragit till en försvårad fredsprocess.

Konflikten i Palestinaområdet har nu omvandlats från en konflikt mellan Israel och de omgivande arabländerna till en konflikt mellan bosättare å den ena sidan och olika palestinska grupper (främst PLO och Hamas), den israeliska staten och olika israeliska grupper å den andra, samt mellan palestinska grupper (PLO och Hamas) och staten Israel. Det betyder att våldet uppträder på många håll och att religionen har blivit mer framträdande i konflikterna.

PLO erkänner numera Israel medan Hamas vägrar. Israel förhandlar med PLO, men inte med Hamas. Israel kräver ett slut på våldet och PLO kräver att få återvända till ockuperade områden. Detta gör att konflikten i dagsläget inte hittar någon lösning, trots att USAs hållning sedan Obama tog över har blivit något mer nyanserad.

SÅ, vad händer nu då? Ska vi återigen hamna i ett läge där en sida vinner kriget men ingen vinner freden? Är det vedergällning och hämnd som är viktigast, eller en långsiktig fredsprocess? Historien visar oss att det är betydligt svårare att uppnå fred i komplicerade konflikter om vi först ska utkräva ansvar hos skyldiga. Ja, det är vi människor som bestämmer. Är det reptilhjärnan eller Homo Sapiens som ska bestämma? Hjärta eller hjärna eller både och? Vad tycker DU?

Jag minns en manifestation i Kalmar för ett par år sedan. Den handlade om våld i mellanöstern, som så många gånger förr. Under talen visades skyltar med svastikor och davidsstjärnor där det tydligt framgick att Israels ageranden jämställdes med judeförföljelsen i Nazityskland. Jag gick därifrån. Det fanns de som hävdade att manifestationen var viktig. Jag hävdar att den blev totalt förstörd. Vill man skapa fred så beter man sig inte på det viset, oavsett vilken sida man avser att stödja. Våld föder våld. Övergrepp föder övergrepp. Någon gång måste man sluta, och varför inte på en manifestation mot våld? Precis som i vardagen där vi visar våra värderingar i praktisk handling. Man måste börja någonstans, som sagt.

PS. Jag fick Väl godkänt på kursen liksom på den här beskrivningen av konflikten. Det är en klen tröst. Jag hade hellre sett en värld som är klok nog att hålla fred än en som på grund av politiska och religiösa skiljelinjer sliter ihjäl sig själv. Ett sådant tentasvar hade dessutom varit betydligt roligare att skriva.