Regntunga skyar.... Det är en sömnig och grå söndag. Jag klagar inte! Jag tycker om regn och rusk och är tacksam över att inte få sol och 30-gradiga dagar vecka ut och vecka in. Det är mycket mer avkopplande med regn som smattrar mot rutorna, åtminstone i doser lite då och då. Men lite slö blir man. Nyss höll jag på att somna i soffan mitt på blanka eftermiddagen, bara så där helt apropå. Det är inte vanligt för att vara mig ska ni veta. Visst kan jag somna i soffan, men då brukar antingen klockan vara i närheten av 23-strecket eller så lider jag av utmattningsdepression. Ingetdera stämmer idag, inte ens det sistnämnda. Frågan är dock hur jag skulle ha mått om jag inte hade lämnat min anställning för ett år sedan. Hade jag haft en tredje eller en fjärde omgång, och hade jag orkat ta mig upp?
Häromnatten, det är ju då man SKA sova enligt konvention och av praktiska skäl, så låg jag däremot vaken. Ibland händer det. Jag vaknar utan någon identifierbar anledning på småtimmarna och är klarvaken en god stund. Den här gången tog det mellan två och tre timmar innan jag kom till ro igen. Tack och lov gick jag inte upp och hämtade morgontidningarna innan jag somnade om, för då hade jag definitivt inte somnat. Alltid är det ju något man går igång på i papperstrasslet, men det har jag i varje fall lärt mig, så jag lät bli dem. Men innan jag träffade John Blund igen så kom de vanliga tankarna: Vad ska det bli av mig egentligen? Vart är jag på väg? Har jag något värde? Är det lilla jag behärskar något som kan vara till nytta nånstans? Jag kan fortfarande plocka högsta betyg på universitetet, och jag gör det relativt lätt. Och i så fall, hur ser min framtid ut? Ja, det är ju inte utan att bönen formar sig gång på gång: Gud, ge mig tålamod, men gör det snabbt!
Men en sanning står i varje fall klar för mig, och den framstod extra klart just den här natten, den natten då jag som vanligt numera ojar mig inför kommande födelsedagar och inser hur lite jag faktiskt längtar dit trots att det är jul och allting.... Jag vill inte bli äldre, men alternativet är ju inte bättre. Hur som helst, det jag insåg var: Jag är för gammal för att vänta på något som inte kommer att hända, och jag är för ung för att ge upp.
Det där är en liten nöt att knäcka. Hur gör man det? Ja, inte ska man gå tillbaka genom redan stängda dörrar i varje fall. Man ska sträcka sig framåt, till ny fräschör. Man häller ju inte nytt vin i gamla vinsäckar, man använder nya. Det är så jag måste tänka, och JA, mitt besök i Almedalen gav mig en fingervisning om var jag hittar dem. När mångfald, kreativitet, feminism, engagemang och brinnande vilja inte kan härbärgeras i gamla mossiga strukturer så får man ju helt enkelt leta upp eller skapa nya där man inte kvävs.
Sådana tankar kan man också ha en regnig och sömnig söndag. Det skadar sannerligen inte. Och, efter regn kommer solsken, kanske den här gången med frisk luft och friska vindar strax över 20 grader istället för i närheten av 30! Hoppet lever!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar