En dag i juni...

Idag är det den 1 juni. Solen skiner, sommarblommorna blommar och mycket talar för att syrenerna i vår bostadsrättsförenings trädgård snart slutar dofta så där underbart som de brukar göra i juni. Tiden verkar ha lite extra bråttom just nu, eller håller ni inte med mig? Våra balkonglådor är överfulla av penséer som håller på att prunka ihjäl sig efter en majmånad som i stora stycken har betett sig som högsommar. Penséer brukar ju i varje fall hålla sig till midsommar, men så blir det inte i år. Redan om någon vecka måste vi byta ut dem mot sommarplantor så att det åtminstone kan bli en och annan blomma som kan pryda balkongen till midsommarhelgen. Det hör ju liksom till. "Du lindar av olvon en midsommarkrans..." är ju en visa man gärna nynnar på i midsommartid, och då måste det ju finnas lite blommor att tillgå.

Jag konstaterar också när jag ser dagens datum att det är ett år sedan jag blev befriad från "arbetsskyldighet". Efter över tio års anställning som politisk sekreterare, och efter en uppsägning som jag tvingades lämna in den 17 april förra året, där jag skrev att jag skulle sluta den 1 oktober, så fick jag ett rekommenderat brev där den lokala styrelsen genom ordföranden meddelade att jag skulle sägas upp på dagen tre månader senare, dvs den 17 juli. "Arbetsskyldighet i anställningen föreligger till och med den 31 maj 2013." stod det också.

Ja, det blev en lång och stundtals smutsig konflikt där jag hade fackligt stöd från dag ett. Det jag borde ha gjort var naturligtvis att kontakta facket INNAN jag sade upp mig, men man gör sina misstag som igelkotten sa. Jag trodde ju i min enfald att jag som arbetstagare skulle bli behandlad på ett schysst sätt av lokala företrädare för ett arbetarparti, men verkligheten visade sig bli helt annorlunda. Efter många samtal och många parters inblandning och stöd så lyckades vi skjuta på anställningens avslutande till någon vecka in i augusti. Sedan dess har jag inte mottagit ett öre, och inte något annat heller av värde, från Vänsterpartiet i Kalmar. Som någon sa, man kan komma till lägen i livet då man behöver ha en "fuck off-peng" att luta sig emot, men visst har det varit ett snålt år.... En annan vän, en som har ett osedvanligt välkänt, varmt och rött hjärta, skrev till mig "Sån skit är du för fin för att hålla på med." Det gick rakt in i MITT hjärta. I vissa lägen får man rent bokstavligt betala för att kunna må bra, och morgondagen kan ju rymma oanade möjligheter! Än lever jag! :-)

Ja, som sagt, det är ett år sedan. Året har gått oerhört snabbt och varit fyllt av glädje, oro, sjukdom, teologiska studier, kulturdiskussioner, teater, politiskt arbete, musik, många frågor och mycket mer. Det är ett år som jag inte på något sätt vill ha ogjort. Jag har vuxit mycket, förstått hur mycket nära och äkta relationer betyder för en människa i kris, byggt upp en självkänsla som jag till stora delar hade förlorat sedan 2010, bedrivit en kyrkovalsrörelse och en EU-valrörelse i stort sett helt på egen hand och insett att jag har mycket kraft och mycket engagemang kvar även om allt det där numera måste kanaliseras på andra sätt. Jag har också ännu en gång fått uppleva den befrielse som en separation kan innebära, även om det den här gången inte handlade om en personlig relation eller en äktenskaplig skilsmässa. Likheterna är ändå stora. När man som jag går in för att göra saker som jag tror på till 100% och efter ett tag inser att det ändå inte funkar, då försöker man lite till. Den här gången försökte jag alldeles för länge, men nu är jag fri. Ryggsäcken är borta. Jag ser framåt.

Hoppas bara inte att resten av livet går lika snabbt som det gångna året, för då är det ju snart slut, och jag har så mycket mer framför mig som jag vill uppleva, uträtta och bidra till!