Vi kan nog alla hamna där. Jag är där nu. Oron inför morgondagen smyger sig på. Hur kommer framtiden att te sig? Vad händer i höst? Klarar jag tentan som är kvar i vår? Funkar de inlämningsuppgifter jag skickar in? Varför drivs jag av en så stark längtan att förändra, förbättra och utveckla tillsammans med människor som vill gott? Varför är jag så intresserad av teologi och religion? Kan jag fortfarande skriva? Har jag gjort det jag kunnat med EU-valrörelsen (men där är jag mer säker i varje fall efter hur mycket skrivande av artiklar och tal samt besvarande av frågor som helst)? Hur ska jag kunna vända ryggen helt och hållet mot det förflutna, med all smärta, all förödmjukelse, alla kränkningar och all illvilja och bara blicka framåt? Vad väntar mig på det oskrivna blad som ska vara resten av mitt liv?
Och så kommer raden, flygande rätt in i huvudet och rakt in i hjärtat: "Var ej rädd för morgondagen. Jag är redan där."
Det är stort. Fast jag måste nog ha lite hjälp för att kunna lita på det. Jag tror. Hjälp min otro!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar