En kristen vänsterfeministdemokrat

Frågorna blev lite för många... och de kom lite plötsligt på radion i eftermiddags, men som den öppna människa jag är så vill jag förmedla hur jag känner. Jag måste få vara sann! Då kan jag känna mig trygg. Och JA, jag ÄR socialist och jag ÄR vänster. Det kommer jag alltid att vara. Det sitter så djupt i mitt hjärta och det har varit en del av min identitet så länge att jag inte kan tänka mig en tillvaro utan det. Och det är just det som ligger bakom mitt ställningstagande.

Jag har kandiderat till EU-parlamentet för Vänsterpartiet, det parti jag har tillhört och arbetat för så länge att jag knappt minns hur det var att INTE göra det, och det är jag stolt över. Jag är stolt över allt vi har kunnat uträtta, över allt kreativt jag har fått göra tillsammans med goda kamrater och över alla resultat vi har uppnått. Jag är riktigt stolt över EU-kampanjen som vi nyss har avslutat, även om det inte riktigt gick så bra som vi hade varit värda, men allt hänger ju inte på oss heller. Omvärlden påverkar, och ett EU som obegripligt nog driver en utarmande högerpolitik som tvingar människor och samhällen isär enligt sin konstitution, utgör en mycket fruktbar grogrund för högerextremism och främlingsfientlighet. Effekterna kan vi utläsa i gårdagens valresultat. Allt rår man alltså inte över, hur rationell och riktig politik man än har fört fram. Men min inställning är glasklar: Det behövs en stark vänster i EU-parlamentet, och jag hade gärna bidragit till det mycket mer än bara genom att bedriva en valkampanj på lediga stunder några månader under våren. Annars hade jag inte ställt upp, så klart.

Men politik är inte något man ska se som en födkrok på någon nivå. I politiken får man inte stagnera. I politiken, där man får förtroende från väljarna, får man inte glömma sitt uppdrag: Att arbeta för att förverkliga den vision man bär, den vision som väljarna också vill uppnå. Det är ju därför de har röstat, men för att nå dit så krävs en fungerande och tillåtande miljö, en miljö som bär demokratins allra viktigaste kännetecken: En både påbjuden och pågående öppen debatt.

Jag är socialist. Jag är vänster. Jag är också demokrat, feminist och kristen. Och, det är nog DÄR det kör ihop sig. Inte med partiets politik eller vår hållning på riksplanet, utan på andra sätt i det regionala och lokala arbetet. Mångfald och inkludering, förnyelse och tillåtande klimat är nämligen något annat än retorik. Det är, eller det måste vara, också praktik om det ska funka. Jag har tyvärr insett att så inte är fallet, åtminstone inte på ett sätt som gör att jag kan vara mig själv, och då väljer jag att gå vidare. I en demokrati kan man hävda att det är så det fungerar: De många bestämmer över de få. På ett plan kan det vara rätt. På ett annat plan, och det planet är viktigare för mig, är det förödande, speciellt när man som jag är marxist och då ser utvecklingen som avhängig motsatsernas kamp. Där en sådan kamp, eller kalla det kanske "kreativ dialog mellan olikheter", saknas, blir resultatet stagnation. Jag tror på den växande människan, på det stimulerande samtalet och på den bildande miljön. Då kan människan, och även samhället, må bra.

Jag tror också på politiskt arbete. Jag tror att det GÅR att uppnå förändring, men jag tror inte att det går med de förlegade strukturer vi idag har och jag tror inte att det gå när "jaget är viktigare än laget" eller när inte begreppet "VI" utan bara "JAG" finns i vokabulären. När jag ser tendenser till att krympa debattutrymmet, när frågor och behov av diskussion ses som "problem", när mobbning pågår och när makten blir viktigare än politikens innehåll och de resultat man uppnår, då måste jag vända mig åt ett annat håll. Jag har nämligen en stor skopa samhällsengagemang att ösa ur fortfarande och en sjuhelsickes vilja till förändring. Jag kan inte för mitt liv tänka mig en tillvaro som inte bär devisen "Rättvisan framför allt" (som den här bloggen heter) högt, men det engagemanget måste hitta nya former. Det måste inte handla om partipolitiskt arbete. Det finns en rad andra arenor, arenor som verkar på helt andra sätt. Det vet jag.

Men jag är vänster och jag är socialist MEN också demokrat, feminist, kristen och lyckligt gift med en folkpartist, och det här är inte möjligt att förena med aktivt partipolitiskt engagemang lokalt och regionalt i det parti jag tillhör. Det sörjer jag över, men den sorgeperioden hoppas jag snart är slut. Den har pågått länge nog. Priset är högt: Uteblivna inkomster sedan snart ett år tillbaka, men alternativet att stanna kvar hade kostat ännu mer. Jag vet. Jag har nämligen betalat det också.

Jag hoppas på en ny regering i höst, och inte bara det, jag hoppas på en ny politik och kampen för att nå dit tänker jag föra där det är möjligt att vara den person jag är: En kristen vänsterfeministdemokrat som har mycket kvar att ge. Men, den lokala och regionala partipolitiken lämnar jag eftersom jag vill behålla både mig själv, min natur och mitt liv. I höstens allmänna val ställer jag alltså inte upp på någon nivå på någon av Vänsterpartiets listor. Det är en slitsam separation (man kan nog jämföra den med en äktenskapsupplösning efter lång och varaktig söndring, och ni som har varit där förstår nog hur komplicerat det kan vara), men den kommer, med Guds hjälp och klokskap, att leda till något som är bättre.

Leve socialismen! Leve feminismen! Leve friheten!