Ibland hamnar man i otakt med livet... Just nu så känns det faktiskt så. Jag känner mig en aning ofri, och då menar jag varken fysiskt eller tidsmässigt (även om det händer tusen saker just nu och det är svårt att hinna med allt) utan mer mentalt och intellektuellt. Tja, inte hjälper det väl direkt att läsa "Slutstation Rättspsyk" i det här läget heller, för jag identifierar mig så himla lätt med det tvång, den förnedring och den inlåsning som dessa unga kvinnor utsätts för. Det gör riktigt ont i själen. Jag känner igen mig alldeles för mycket, även om jag aldrig ens har varit i närheten.
Jag har sedan jag var liten baby haft svårt med begränsningar av rörelseutrymmet. Mamma och pappa har berättat att jag skrek något vansinnigt när jag skulle ligga i åkpåse, och kapuschong på regnkläder var liksom inte att tänka på. Då skrek jag tills jag spydde. Jag har känslan kvar. Jag kan inte ha ett hem utan någon form av öppna ytor, jag vill ha kläder som tillåter mig att röra mig obehindrat och jag vill ha frihet att tänka och agera. Nu känner jag att det börjar byggas, säkert inte illa ment men ändå, vissa staket runt hur långt tanken kan släppas.... och då protesterar jag. När sådant har hänt tidigare har jag brutit mig loss helt. Kanske är jag på väg dit igen. Jag måste få ha min frihet!
Den friheten störs inte av arbete, men den störs av trångsynthet. Den störs inte av kärlek och vänskap heller, men den störs av maktbegär. Och den störs definitivt inte av ideologi och religion, men däremot av lagiskhet. Varför är det så svårt för oss att tillåta varandra friheten att vara dom vi är? Varför måste vi bedöma varandra och skuldbelägga varandra bara för att vi olika åsikter om saker och ting? Hur ska vi klara av att ha ett samhälle för alla när dom enda vi vill ha där är dom som är precis som vi själva?
Därför känner jag mig i otakt och ofri. Det känns inte helt bra. För jag är nämligen jag och ingen annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar