söndag, mars 09, 2014

I fastetiden: Våren är på väg...

Det blev en ljuvlig högmässa i Heliga Korsets kyrka idag den första söndagen i fastan. Den lilla ungdomskören, idag reducerad till en ytterst välsjungande duo, förgyllde gudstjänsten med sång. Det var första gången jag var med dem och kompade, och det kändes riktigt bra. Vilka fina ungdomar det finns! Efter You raise me up fick vi till och med applåder! Gudstjänsten i övrigt var lugn och stillsam och orgelmusiken oerhört vacker och stämningsfull. Tid för eftertanke är vi ju inte speciellt bortskämda med i våra liv, åtminstone inte jag. Man springer från det ena till det andra, och så blir man stressad över att man inte får tid till det där som är livets mening, det vill säga "att ha kul". Känner fler igen sig?

Men är det livets yttersta mening att "ha kul"? Är det livets mening att vinna Melodifestivalen eller att sitta framför teven och njuta av glitter och glamour? Det är inte fel att njuta, och det är inte fel med musik, glitter och glamour heller, men är det det glättiga som livet går ut på?

Där finns nog olika svar beroende på vem man frågar. Så ska det vara förstås, men om vi inbillar oss att livet är meningslöst när det inte är rosenrött och strålande, då bäddar vi för att må riktigt dåligt. Så ser ju inte livet ut. Det växlar, upp och ner, och är inte likadant jämt. Vi behöver tid till eftertanke, till att söka oss vägar för att kunna blomstra ut, kanske på samma sätt som tidigare eller på helt nya sätt. Tar vi oss den tiden? Vågar vi tänka tanken?

Idag skiner solen. Det är vårväder och jag tog cykeln till kyrkan (som vanligt hann jag inte promenera, sådana ser ju alltid mina morgnar ut) men jag gick hem åtminstone med öppen jacka och kunde njuta av solstrålarna i ansiktet. Lite skir grönska börjar synas här och där, som dessa lökar som lite uppkäftigt tränger upp ur den torra jorden utanför vår husport.

Snart kommer krokusar, tulpaner och narcisser att visa sina färgglada vårkläder. Efter vila och kraftsamling söker de sig mot ljuset. Det kan vi också göra, men vi behöver vila först precis som blomlökarna. Utan kraft kan man inte göra någonting.

Och det är sådana tankar som jag tänker just idag. Vilken kraft har jag? Hur mycket kraft har jag? Vad lägger jag den på? Söker jag ljuset eller gräver jag ner mig i mörkret? Jag kan faktiskt välja. Man kan välja bort och man kan prioritera, både när det gäller aktiviteter, miljöer och tankar. Däremot kan man inte välja sina känslor. De ÄR och dem måste man hantera. Försöker man sig på att ändra på dem så kan man nog säga att man ger sig in i Mission impossible.

Alltså, hur känner jag? Vad betyder mina känslor för mina val? Är det inte helt enkelt ett led i att försöka älska sig själv, eller åtminstone tycka om, acceptera eller tolerera sig själv, att faktiskt känna efter hur det känns och välja det som känns bra på riktigt? Jo, jag tror faktiskt det. Gud har skapat oss, med våra möjligheter att känna. Det är nog hög tid att acceptera det, och agera därefter. Först då kan man få balans i livet och må bra. Om man inte tolererar och begriper sig själv, hur ska man då kunna umgås med andra som man inte känner ens hälften så väl?

Och må bra för mig betyder bland annat att få använda mina resurser i meningsfulla sammanhang. Det var nog så jag tänkte redan i början av 80-talet när jag skrev lite egna sånger då och då. Den här kom tillbaka till mig idag på vägen hem från kyrkan, efter den lugna och sköna gudstjänsten och den trevliga samvaron och småpratet vid kaffeborden i varm och positiv stämning. I all sin simpla enkelhet, såväl texten som musiken (som ni ju inte kan höra) är i alla fall äkta:
 
Det är du som gett mig gåvor
Det är du som äran ska ha
Jag har inget att va stolt för
utan dig jag inget har

Jag vill lova dig min Herre
Det var du som skapade mig
Tack för livet, tack för glädjen
Tack för allt jag fått av dig

Fastetiden kan ge oss möjlighet att stanna upp och tänka till över allt som vi kan vara tacksamma för. Ta den tiden. Tänk på offret som gjordes för dig. Tänk på möjligheten att få börja om. Kraften till att göra nya storverk kommer när vi behöver den och när tiden är redo. Våren är på väg, även för själen.

Inga kommentarer: