Då undrar jag: Vad i all världen hittar barn- och ungdomsnämnden på nu? Överhuvudtaget så har jag under de gångna åren (jag lämnade själv nämnden 2006 efter tolv års starkt engagemang) flera gånger undrat över vägval som har gjorts. Verksamheten har förytligats och reducerats till en tävling där allt går ut på att mäta och jämföra sig. Det gäller ju till att till varje pris baxa eleverna över kanten precis innan målsnöret nås så att det blir goda siffror i statistiken. Statistiken har tagit över den roll som pedagogiken borde ha. Eleverna blir mätetal istället för människor. Å andra sidan är det inte lätt att driva skolverksamhet under major Björklunds ledning. Där frodas ju vardagsförnuftet (hur korkat det än är) på den vetenskapliga grundens och den beprövade erfarenhetens bekostnad. Det är precis det regelverk och det synsätt som skickas ut till kommunerna. Det är gammalt, unket, respektlöst och utvecklingshämmande inför framtiden. Tron på auktoritära lärare i en skola på 2000-talet är lika framgångsrik som att tro på att Ursaaben skulle kunna vinna Formel 1 nästa säsong. Det är inget fel på Urssaben. Den är jättecharmig och jag smälter fullständigt inför designspråket. Problemet är att den inte klarar dagens krav.
För någon vecka sedan meddelades att elever skulle polisanmälas om de var kvar i gympans omklädningsrum för länge, något som snabbt rättades till. Nu ska det införas intern pedagogisk revision (PIR). Kommunens förstelärare, eller utvecklingslärare som de heter i Kalmar, ska göra oanmälda besök i klassrummen och göra iakttagelser med syfte att förbättra undervisningen för den observerade. Jag har inget emot kollegialt lärande. Det är livsviktigt för en utvecklande organisation och nödvändigt för att kvalificera medarbetare på ett rimligt och hållbart sätt. Modeller för sådant finns redan, och de kan vidareutvecklas och anpassas till lokala behov. Vad jag vänder mig emot när det gäller PIR är "inspektionstänkandet" och de känslor av spionage som det hela ger upphov till. Var det verkligen till uppgifter som dessa som våra utvecklingslärare sökte? Varför vänder man inte på det hela istället? Kanske skulle mindre meriterade kolleger auskultera hos utvecklingslärarna för att på det sättet hitta inspiration till sin egen undervisning? Är det inte bättre att använda utvecklingslärarna som resurser på riktigt istället för att ge dem spionstämpeln först? Vore inte det mer rättvist mot alla?
Klassrummet är inget isoleringsrum. Även om det har varit så förr så ska det inte vara så nu. Öppna dörrarna, släpp in och släpp ut men gör det på ett sätt som inte kränker de professionella pedagogerna som jobbar där och som inte ens tänker tanken på att vara ögontjänare för vare sig ledare eller kolleger! Jag minns när vi hanterade en motion från en ledamot i Moderaterna om spioner i äldreomsorgen. Folk skulle anställas för att hålla koll på sina kolleger och ha uppdraget att rapportera in felaktigheter. Med all rätt röstades den ner av en stor majoritet både i nämnd, kommunstyrelse och fullmäktige från vänster till höger. KGB-anstrukna åtgärder är inget vi vill ha i äldreomsorgen. Vi vill istället respektera personalen och ge dem förutsättningar att sköta sitt jobb. Även personalen är ju människor. Det ska vi inte glömma. Jag vill inte ha in Stasi eller KGB i skolan heller. Dörrarna är ju redan öppna, och människor, även pedagoger, vill utvecklas! Det behöver vi inte oanmälda besök för att fastställa. Finns det problem så ska de åtgärdas. Det gör man genom att utveckla människor, inte spionera på dem.
Jag är förvånad över den politiska tystnaden. Jag är förvånad över att röster, som alltid brukar låta högt om att respektera personalen och ge dem förutsättningar att göra ett gott jobb, inte låter alls. Jag är förvånad över den bristande medvetenheten hos ansvariga i hur man bygger en lärande organisation. Jag är förvånad över att så många har köpt "sundaförnuftbilden" och kastat åratal av kvalificerade analyser och förbättringsförslag på skräphögen. Jag är förvånad över att skolan, som ju ska verka för människors utveckling, har en ledning som inte inser att den här åtgärden leder åt motsatt håll. Om man sätter eleverna i centrum, för det är en förtroendevalds uppdrag liksom att se till att skolan har de resurser och de verktyg som krävs för att fylla de samhälleliga funktionerna, så borde man se hur fel det blir.
Å andra sidan så kanske jag inte är förvånad alls. Det är siffrorna som är viktiga, inte värdena och det är inte kunskap och kompetens man vill ha, det är marknadsföring. Så ser ett borgerligt landskap ut, kanske speciellt tydligt i just skolan. Är det kanske dags för en tur med Ursaaben för att verkligen se hur omoderna verktyg fungerar, eller hellre inte fungerar, i ett postmodernt samhälle?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar